Denna vår har varit de oförståeliga politiska beslutens vår.
Då jag oftast brukar upprepa mantrat om att det inte finns politiska rätt och fel utan bara alternativ, och försöker att genom rationella argument överbevisa en teori med en annan, har debatten denna vår gjort mig stum. Vad skall man svara då man inte längre hör ett rationellt motalternativ, utan snarare bara kortsiktigt tänkande eller bristande logik? När det plötsligt inte mera handlar om politiska värderingar eller exempelvis olika syn på statsmaktens befogenheter, utan snarare någon form av generationsklyfta, en politik där majoriteten är irrationell endast för att en förändrad åsikt alltid måste vara lika med ett nederlag. Och där marknadsekonomin alltid är lika med frihet, där ekonomisk vinst alltid är rätt.
På nationell nivå trotsar regeringsblocket juridiska experter och tycker att Lex Nokia skall godkännas i vanlig ordning. Då tekniska experter säger att det uttalade syftet med lagen, bevarande av företagshemligheter, tekniskt inte uppnås med lagförslaget, borde varningsklockor ringa hos rationellt tänkande individer. Varför stifta en lag som ger samfund befogenheter att göra intrång i arbetstagares eller andra personers privata sfär, då detta ändå inte är tekniskt tillräckligt för att komma åt de verkliga förbrytarna, det verkliga problemet? Och varför stifta en lag som inskränker medborgarnas integritet och rätt till den, i vanlig ordning istället för grundlagsordning? När har man varit så länge i Politiken, att man som Politiker har kompetens att förbise utlåtanden och uttalanden av sakkunniga, experter inom ett ämnesområde? Någon sådan allmänpolitisk kompetens finns inte.
På nationell nivå trummar regeringsblocket även igenom den nya universitetslagen, och snabbt skall det gå, så att protesterna hunnit lägga sig och glömmas bort lagom till riksdagsvalet 2011. Lagen som förverkligar det högst ideologiska mantrat om att marknadsekonomin ger frihet, genom att missbruka begreppet autonomi för att beskriva fördelarna med ett ökat beroende av utomstående, näringslivsbaserad finansiering. Genom detta lagförslag cementerar man en grundläggande reform av universitetens samhälliga ställning och därmed även deras roll och funktion. Universiteten skall internt fungera enligt företagsmodell, och helst verka som förlängda produktutvecklingsenheter för företagen i världen runtomkring. Även detta lagförslag trummades igenom trots våldsamma protester från fältet, speciellt från dem vars röst hörts sämst – de studerande. Sorgligt nog uteblev även den samhälleliga diskussionen om vad universiteten är och skulle kunna vara, vem de skall producera kunskap för och för vilka ändamål. För mig är speciellt tanken om autonomi – fri kunskap, fri bildning, fri kunskapsproduktion, oförenlig med en modell som innebär att samma ”fria” kunskap måste gå att sälja till parter vars verksamhet byggs på ett egenintresse, vinsten.
På lokal nivå utmärkte sig Åbo stadsfullmäktige genom att rösta ner initiativet om att ordna en folkomröstning om torgparkeringen, trots att närmare13 000 Åbobor hade skrivit under initiativet. Summan är nästan den dubbla från vad som enligt lag behövs för att kunna föra fram medborgarinitiativ. Beslutet ger återigen uttryck för denna underliga föreställning om Allmänkompetenta Politiker och Dumma Medborgare, där demokrati och samhällspåverkan är något man TILLÅTS syssla med endast vart fjärde år och endast på ett sätt – lapp i lådan. Motiveringarna för det negativa beslutet var än en gång oförenliga med det jag kallar logik eller ens sunt förnuft, en ledamot pratade om det stora nationella traumat som uppstod efter folkomröstningen om EU-medlemskapet (på vilket sätt relevant för den lokala frågan om en torgparkering, och vilket trauma?), en annan om att det uppstår en demokratikris om folket är av annan åsikt än fullmäktige (demokratikris????).
För att försegla denna vår av vettiga beslut stod det den 30 mars även klart att en torgparkering kommer att byggas under Åbo Salutorg. Dessa våra kära Åbopolitiker, ansåg att ett beslut som innebär ökad privatbilism rakt in i stadens kärna, Salutorget, (för att inte tala om perioden fram tills att parkeringen är färdig, lycka till med livhanken kära torghandlare) är ett vettigt beslut på lång sikt, samt förenligt med Åbos förpliktelser inom ramarna för Aalborgavtalet och allmänt med tanke på de framtida utmaningar klimatförändringen ofrånkomligen ställer oss inför. Företagarna betalar, hipp hurra, men så enkelt är det inte. Ledamöterna i stadsfullmäktige har ett ansvar för stadsbilden, för att Åbo skall vara en stad man trivs i och vill leva i tio, femton eller tjugo år framåt. De skall ha en POLITISK VISION för denna stad, för stadsplaneringen och för hur Åbo rent fysiskt skall utvecklas. Företagarna i Toriparkki Oy har inte detta ansvar. De ansvarar för sitt egna företags egna resultat, inte för klimatet, luftkvaliteten, stadsbilden, kollektivtrafiken eller något annat. För dessa företagare är det viktigaste att just deras varuhus står sig i konkurrensen med köpcentra utanför centrum, däri ligger deras vision för denna ”stad”. För sig själva.
Tyst vår. Detta är inte längre mitt språk.