Tyst vår

Denna vår har varit de oförståeliga politiska beslutens vår.
Då jag oftast brukar upprepa mantrat om att det inte finns politiska rätt och fel utan bara alternativ, och försöker att genom rationella argument överbevisa en teori med en annan, har debatten denna vår gjort mig stum. Vad skall man svara då man inte längre hör ett rationellt motalternativ, utan snarare bara kortsiktigt tänkande eller bristande logik? När det plötsligt inte mera handlar om politiska värderingar eller exempelvis olika syn på statsmaktens befogenheter, utan snarare någon form av generationsklyfta, en politik där majoriteten är irrationell endast för att en förändrad åsikt alltid måste vara lika med ett nederlag. Och där marknadsekonomin alltid är lika med frihet, där ekonomisk vinst alltid är rätt.

På nationell nivå trotsar regeringsblocket juridiska experter och tycker att Lex Nokia skall godkännas i vanlig ordning. Då tekniska experter säger att det uttalade syftet med lagen, bevarande av företagshemligheter, tekniskt inte uppnås med lagförslaget, borde varningsklockor ringa hos rationellt tänkande individer. Varför stifta en lag som ger samfund befogenheter att göra intrång i arbetstagares eller andra personers privata sfär, då detta ändå inte är tekniskt tillräckligt för att komma åt de verkliga förbrytarna, det verkliga problemet? Och varför stifta en lag som inskränker medborgarnas integritet och rätt till den, i vanlig ordning istället för grundlagsordning? När har man varit så länge i Politiken, att man som Politiker har kompetens att förbise utlåtanden och uttalanden av sakkunniga, experter inom ett ämnesområde? Någon sådan allmänpolitisk kompetens finns inte.

På nationell nivå trummar regeringsblocket även igenom den nya universitetslagen, och snabbt skall det gå, så att protesterna hunnit lägga sig och glömmas bort lagom till riksdagsvalet 2011. Lagen som förverkligar det högst ideologiska mantrat om att marknadsekonomin ger frihet, genom att missbruka begreppet autonomi för att beskriva fördelarna med ett ökat beroende av utomstående, näringslivsbaserad finansiering. Genom detta lagförslag cementerar man en grundläggande reform av universitetens samhälliga ställning och därmed även deras roll och funktion. Universiteten skall internt fungera enligt företagsmodell, och helst verka som förlängda produktutvecklingsenheter för företagen i världen runtomkring. Även detta lagförslag trummades igenom trots våldsamma protester från fältet, speciellt från dem vars röst hörts sämst – de studerande. Sorgligt nog uteblev även den samhälleliga diskussionen om vad universiteten är och skulle kunna vara, vem de skall producera kunskap för och för vilka ändamål. För mig är speciellt tanken om autonomi – fri kunskap, fri bildning, fri kunskapsproduktion, oförenlig med en modell som innebär att samma ”fria” kunskap måste gå att sälja till parter vars verksamhet byggs på ett egenintresse, vinsten.

På lokal nivå utmärkte sig Åbo stadsfullmäktige genom att rösta ner initiativet om att ordna en folkomröstning om torgparkeringen, trots att närmare13 000 Åbobor hade skrivit under initiativet. Summan är nästan den dubbla från vad som enligt lag behövs för att kunna föra fram medborgarinitiativ. Beslutet ger återigen uttryck för denna underliga föreställning om Allmänkompetenta Politiker och Dumma Medborgare, där demokrati och samhällspåverkan är något man TILLÅTS syssla med endast vart fjärde år och endast på ett sätt – lapp i lådan. Motiveringarna för det negativa beslutet var än en gång oförenliga med det jag kallar logik eller ens sunt förnuft, en ledamot pratade om det stora nationella traumat som uppstod efter folkomröstningen om EU-medlemskapet (på vilket sätt relevant för den lokala frågan om en torgparkering, och vilket trauma?), en annan om att det uppstår en demokratikris om folket är av annan åsikt än fullmäktige (demokratikris????).

För att försegla denna vår av vettiga beslut stod det den 30 mars även klart att en torgparkering kommer att byggas under Åbo Salutorg. Dessa våra kära Åbopolitiker, ansåg att ett beslut som innebär ökad privatbilism rakt in i stadens kärna, Salutorget, (för att inte tala om perioden fram tills att parkeringen är färdig, lycka till med livhanken kära torghandlare) är ett vettigt beslut på lång sikt, samt förenligt med Åbos förpliktelser inom ramarna för Aalborgavtalet och allmänt med tanke på de framtida utmaningar klimatförändringen ofrånkomligen ställer oss inför. Företagarna betalar, hipp hurra, men så enkelt är det inte. Ledamöterna i stadsfullmäktige har ett ansvar för stadsbilden, för att Åbo skall vara en stad man trivs i och vill leva i tio, femton eller tjugo år framåt. De skall ha en POLITISK VISION för denna stad, för stadsplaneringen och för hur Åbo rent fysiskt skall utvecklas. Företagarna i Toriparkki Oy har inte detta ansvar. De ansvarar för sitt egna företags egna resultat, inte för klimatet, luftkvaliteten, stadsbilden, kollektivtrafiken eller något annat. För dessa företagare är det viktigaste att just deras varuhus står sig i konkurrensen med köpcentra utanför centrum, däri ligger deras vision för denna ”stad”. För sig själva.

Tyst vår. Detta är inte längre mitt språk.

Vi måste ta tillbaka debatten!

Frågor som är svåra att tala om är lättast att tiga ihjäl. Samhällsdebatten i Finland har länge gått som katten kring het gröt runt frågor om invandring, flyktingar och rasism. Frågorna som det inte bör talas om. Det blir fel hela tiden, från vänster till höger fumlar man runt med begreppen – mörkhyad , nyfinländare, arbetsrelaterad invandring, medborgare – och sjunker bara djupare ner i den obekväma grop som man tycks gräva åt sig själv.
Då debatten tigs ihjäl är det plötsligt den aktör som klampar in på scenen och öppnar munnen som får definiera spelreglerna.

I samband med kommunalvalet 2008 stod det klart att Sannfinländarna nått de fina kabinetten, med avsikten att stanna för gott. Det populistiska protestpartiet är inte längre högljutt i marginalen, utan har nått centrum för samhällsdebatten. Men med Sannfinländarna har även deras språkbruk och begrepp fått plats på arenan. Att marginalisera ett parti som Sannfinländarna, med ett relativt stort (och växande) väljarstöd, är inte politiskt möjligt. Sannfinländarna, som har byggt upp en profil som protestkanal för dem som står lägst ner i samhällshierarkin, har nu nått en position där de har makt att styra debatten. Deras begreppsregister är inte längre ett pip från marginalen, utan ett språkbruk som skapar konnotationer som sprids.

Men vad består då detta begreppsregister av? Vad är det som händer i Finland då även samlingspartiets ungdomsorganisation kräver Astrid Thors avgång, med en retorik som säger att ”vårt” land har för mycket av ”dem”?

Begreppen invandring, flyktingströmmar och integration har under de senaste åren fått nya konnotationer i såväl den finländska som den europeiska samhällsdebatten. Invandringen sägs vara både en resurs och upphovet till nationella socioekonomiska problem. Nation och kultur blir centrala begrepp för denna politiska agenda. I takt med att det internationella samarbetet ökar och besluten fattas längre ifrån den enskilda individen, blir nationalstaten och medborgarskapet tacksamma begrepp att försvara inom det svårhanterliga, globaliserade politiska ramverket. Politiska rörelser beskriver sig som besvarare av värden som ”finländskhet” och ”finländsk kultur”, som ett sätt att svara på de problem som den ökade marginaliseringen i samhället, nedmonteringen av det nuvarande välfärdssystemet, ökande inkomstklyftor och känslan av utanförskap, för med sig. För denna politiska agenda blir det viktigt att lokalisera hoten någonstans, och att i motsats till dem konstruera det som är under attack, den gemenskap som skall försvaras och som väljare skall identifiera sig med. Skapandet av nationalitet som en exklusiv kategori används för att ge en identitet åt det som är utsatt för hot både utifrån och uppifrån. För att retoriken skall ha genomslagskraft måste alla veta vilka som är ”vi” och vilka som är ”dom”.

Detta begreppsregister tjänar klart ett politiskt syfte. Välfärdsstaten, medborgaren och nationaliteten blir viktiga brickor för att bygga upp den politiska vision som Sannfinländarna förespråkar. Trygghetsretoriken, den om ett ”vi” som bör försvaras, blir det trendiga (sorgligt nog) svaret på de möjligheter och utmaningar som globaliseringen ställer. Ras/etnicitet blir den skiljelinje man behöver, en åtskiljande faktor mellan de som skall få ta del av det som den forna välfärdsstatens traditionella resurser har att erbjuda, och de som inte får det.

Så hur svarar man? Denna retorik, med de konnotationer som dessa begrepp ges, är ett politiskt drag, en strategi som spelar på folks emotioner (på samma sätt som alla partier gör). Därför skall den inte heller tigas ihjäl – utan besvaras politiskt!

Vägen vidare är ett nytt grepp om den samhällsförändring som skett, och en ompositionering till den verklighet som nu skall mötas. Det internationella samarbetet och den globala arbetsmarknaden är inga övergående trender, utan har redan nu helt förändrat traditionella begrepp som arbete och nationalstat. Den nya välfärdsstaten finns inte i 60-eller 70-talens folkhem, utan bör utgå från en ny begreppskategori samt universellt definierade rättigheter.

2000-talets världshem bör ta fasta på allas rätt att röra sig fritt, rätten till arbete och rätten till den egna identiteten.

To fight or not to fight the power

De gånger jag har varit med om att delta i eller ordna politiska demonstrationer och evenemang  har jag flera gånger fått frågan ”Varför måste du vara så negativ? Varför måste du vara mot allt?” Då jag sedan varit och demonstrerat har jag flera gånger kommit på mig själv med att fundera på samma sak. Mot torgparkering, mot nedläggning av närbibliotek, mot detaljplanen för Raunistula, mot nedskärningar… är jag och alla andra som protesterar bara nej-sägare och negativa förändringsmotståndare?

Så enkelt är det inte. Det handlar om att känna att man har alternativ, och att inte genast anpassa sig till allt som presenteras. Säger jag aldrig nej så säger jag ju alltid ja, att det finns alternativ kommer man inte ifrån. Sedan är det förstås även en fråga om vem som får definiera agendan, presentera alternativen och bestämma vad som är ja – ibland är det studentkåren, ibland regeringen. Ta den alternativa årsfesten som ett exempel, en fest som ÅGV och andra föreningar börjat ordna för studerande som är trötta på frackar, dyra snapsar och stagnerade traditioner.  I den Alternativa Årsfestens fall handlar det om att inte bara säga nej tack till det enda som presenteras, utan att skapa något man vill delta i. Den Alternativa Årsfesten är inte en anti-årsfest utan ett till alternativ, en möjlighet för fler att ha roligt under ett veckoslutet i februari. Och det finns säkert plats för tiotals fester till.

Men det finns andra alternativ än dem man kan dansa till. Inom hela landet har stora grupper av universitetsstuderande och – personal mobiliserat till en hel rörelse som kritiserar den nya universitetslagen som riksdagen håller på att godkänna. Kort sammanfattad handlar kritiken om den nya ekonomiska modell som universiteten skall bygga upp sin verksamhet enligt, om de externa representanterna i universitetens styrelser, om terminsavgifterna för studerande utanför EES-området, om de små och nationalekonomiskt olönsamma ämnenas fortlevnad och om minskad demokrati inom förvaltningen. Man befarar att universitetens autonoma ställning som skapare och spridare av fri kunskap och bildning är hotad, och att den nya modellen innebär att universiteten skall komma att fungera som företag.

Bakom denna kritik döljer sig inte ett nej till förändring utan en vision om ett alternativ. Visst skall universiteten förändras och förnyas, men det finns olika alternativ för hur det kan göras. Det finns andra förslag att säga ja till. Det måste föras en diskussion om dessa processer, en diskussion där även demonstranter och protestanter får plats – med sina idéer. Att marginalisera alternativa visioner till endast protester är det mest effektiva maktmedel som etablissemanget har.

På samma sätt ska jag tänka jag då jag demonstrerar – jag är här med mina alternativ: ja för ett bilfritt centrum, för en utveckling och utvidgning av närbiblioteken, för ett Raunistula med egnahemshus och för ökade anslag till kommunerna. Ja tack.

omarbetad version av text publicerad i ÅAS tidning Bullen

Jag vill skriva under ett nytt samhällskontrakt

Igår fattade Åbo stadsfullmäktige det historiskt ofattbara beslutet att inte ordna en folkomröstning om torgparkeringen. Många frivilliga människors ivriga arbete under sex månader, 13 000 människors åsikter och 500 frysande demonstranter förminskades av en stadsfullmäktigeledamot till att enbart vara ”rahan haaskausta”.

Detta är alltså de valda folkrepresentanternas demokratisyn, detta är hur de uppfattar folket som valt dem. 40 människors åsikt väger mer än 13 000 andras.

Jag vill skriva under ett nytt samhällskontrakt.

Vi kan inte längre utgå från en indelning i beslutsfattare och styrda i vårt samhälle. Uppdelningen som skapas leder till en ökande känsla av maktlöshet och frustration, en känsla av att man inte kan, vill eller skall påverka. Av att politisk subjektivitet endast är få förunnat. Att det finns ”politiker” som har makt att styra när vi skall agera, hur vi skall agera och när vi definitivt inte skall det. Trots att det ibland t.o.m. handlar om alldeles vardagliga och jordnära saker, om ett torg som många invånare använder dagligen. Någon bättre sakkunskap finns inte.

Vi måste komma ifrån ett system som kväver dem det skall arbeta för.  Bort från en uppfattning om representativitet som blir en ”demokratins kris” om de som skall representeras inte håller med representanterna.

Jag vill ha ett samhällskontrakt med klausuler som tryggar min och allas självklara rätt att vara med. Där det finns mekanismer för direkt demokrati, för att initiativ som kommer nerifrån inte skall fastna i ett politiskt glastak. Samhället förändras, och så borde påverkningsmöjligheterna med det. Att möjliggöra folkinitiativ, obligatoriska referendum, folkomröstningar och stadsdelsparlament är sätt att göra den vackra parollen om delaktighet till verklighet. Väljarna är delaktiga i samhällsskapandet hela tiden. En lapp i en låda vart fjärde år är intetillräckligt. Man kan inte förundra sig över bristen på politisk aktivitet och intresse om initiativ endast får komma uppifrån.
Det samhällskontraktet har spelat ut sin roll.

Torgparkeringen och väljarnas konsumentskydd

Postar hit en insändare jag skrivit till Åbo Underrättelser, publicerad 31.1

I ledaren i onsdagens ÅU (28.1) diskuteras väljarnas ”konsumentskydd”. Uttrycket är verkligen intressant i ett land som sällan använder sig av olika former av direkt demokrati vid sidan om den representativa strukturen, här är det val vart fjärde år som gäller. Skall man som väljare då ha rätt att bevaka sina rättigheter och sin röst efter valet, och hur kan man ställa sin kandidat eller sitt parti till svars för de vallöften som gjordes?

Speciellt i Åbos fall verkar frågan om konsumentskydd vara på sin plats. Detta är staden med en kommunalpolitik som präglas av gruppbeslut och regeringsprogram, med mygel i kulisserna och beslut som skjuts upp år efter år.  Man kan med all rätta fråga sig om beslutsprocessen i Åbo är så öppen och genomskinlig som den borde vara.

Men få väljare vill reduceras till skyddslösa konsumenter under de fyra åren mellan valen, vilket den stora uppslutningen kring kampanjen för en folkomröstning om torgparkeringen är ett tydligt tecken på. Väljare vill också vara subjekt, aktörer som skall ha en chans att uttrycka sin åsikt under pågående period, som vill ge de valda representanterna en möjlighet att höra deras tungt (?) vägande åsikt i en rådgivande folkomröstning. Åboborna är inte beredda att förlita sig på den representativa demokratin i fråga om torgparkeringen, trots valet i höstas. Den socialdemokratiska fullmäktigegruppens agerande ger dem inte heller någon anledning att göra det. Ingen väsentlig ny information om själva torgplanen har kommit fram sedan i höstas, därmed väcker sossarnas kappvändning många frågetecken.

Torgparkeringsfrågan har under åren engagerat Åboborna i hög grad, känslorna svallar både för och emot. Då fullmäktige nu under vårvintern skall fatta beslut om huruvida en folkomröstning skall ordnas, kan man bra fråga sig varför de inte skulle vara beredda att höra invånarnas åsikt i frågan. Blir Åbobornas åsikt för ”dyr”, eller finns det en risk för att åsikten är ”fel”? För att demokratiska beslut skall vara så legitima och starkt förankrade som möjligt (vilket speciellt ett så omstritt beslut som torgparkeringen borde vara) bör våra demokratiskt valda beslutsfattare ta vara på invånarnas intresse och engagemang att själva agera och uttrycka sin åsikt. Delaktighetsprojekt i all ära, men den jargongen klingar falskt om man väljer att inte förverkliga initiativ som dessa, där invånarna själva aktiverat sig för sin delaktighet, för att försöka trygga sitt konsumentskydd.

Li Andersson
Studerande, Åbo

Skola: Receptet för konkurrenskraft, kunskap eller självständiga individer?

Nedan en recension av boken Koulu ja Valta (Into Kustannus Like Kustannus 2008) som publicerats i ÅGV:s kårvalstidning. Även de andra pamfletterna i serien rekommenderas varmt, bl.a. Puolueiden kriisi, Viisas arki: opas yhteisöllisyyteen och Opas suoraan demokratiaan.

Effektivitet= största möjliga mängd mätbara kunskaper i största möjliga antal hjärnor så billigt som möjligt under kortast möjliga tid
Annika Luther ”En skola med mänskliga mått”

Bokförlaget Into, i samarbete med förlaget Like, fortsätter sin serie av pamfletter som kritiskt tar ställning till och analyserar nutida samhällsfenomen. Den senaste boken i serien granskar en samhällsinstitution som alla känner till mer än väl, som ältats och älskats en hel del genom tiderna. Pamfletten Koulu ja valta utger sig för att vara en filosofisk och samhällelig analys av skolan i samhällsstrukturernas makt.

Sammanlagt tio skribenter, akademiker och forskare, lärare, studerande och elever, behandlar det finländska utbildningssystemet, hur det ser ut nu och i vilken riktning vi borde utveckla det. Det grundläggande elementet för samtliga texter är en kritisk inställning till hur skolan blivit allt mer resultatinriktad, och utsätts för allt hårdare prestationskrav från politiskt håll. Utbildningen ses idag som en form av produktion, det som produceras är invånare som skall komma såväl samhället som näringslivet till maximal nytta. Gymnasierankingen lyfts fram som ett exempel på hur inställningen till skolan förändrats. Skillnaderna mellan de finländska gymnasierna är i praktiken otroligt små (alla skolor är statliga och styrs enligt samma agenda), men rangordnas ändå i enlighet rådande marknadsanda. Skolan (och eleverna) dras med i tävlingen om produktiva vinnare och oproduktiva förlorare.
Såväl näringslivet som den politiska eliten hyser stora förhoppningar för utbildningssystemet, i skolhusen skall Finlands framtid produceras, där skall den framtida högutbildade arbetskraften skapas, vårt know-how. Enligt en del författare är detta krav på avkastning (=kunskapsresultat) efter investerade samhällsresurser helt enkelt marknadsliberala läror förverkligade i skolmiljö. Mätbara färdigheter (t.ex. sådana som mäts i PISA-undersökningen) överskattas på bekostnad av färdigheter och kunskaper som inte är direkt mätbara. Den allt strängare läroplanen ställer krav på både lärare och elever, och tidsramarna lämnar inte utrymme för växelverkan, diskussion eller självinsikter. Hårdast slår detta mot de elever som inte har möjlighet att förverkliga sig själva på fritiden, som kommer från hem där man inte målar, läser eller sjunger.
Skolan lyckas därmed allt sämre med sin ursprungliga uppgift: att utjämna de socioekonomiska skillnaderna mellan medborgare i ett tidigt skede, att ge alla samma möjligheter för att undvika att klyftor går i arv. Trots att elevernas rätt till undervisning som passar deras individuella inlärningsstil och begåvning betonas, går man samtidigt landet över in för allt större och mer opersonliga enheter.

Så vad göra? De teoretiska analyserna i pamfletten är ganska fattiga på konkreta åtgärdsförslag, men den röda tråden blir nog klar.  Skolans autonomi, identitet och självförtroende borde stärkas. En del går så långt som att förespråka autonomi i stil med de autonoma socialcentren, medan andra nöjer sig med att fokusera på hur lärare kan stå emot de ökade kraven, och hur man kan använda sig av undervisningsmetoder som learning by doing för att ta hänsyn till enskilda individer.
Skolan är ett samhälle i miniatyr. De analyser som framförs i Koulu ja valta kan med fog appliceras även på andra samhällsområden. Såväl på kommunal som på statlig nivå bör vi slå vakt om våra skolor och om elevernas rätt att kunna utvecklas på olika sätt. Istället för rankinglistor och PISA-undersökningar kan vi fokusera mer på människovärdet, på det mervärde som kunskap i olika former innebär. För att inte tala om allt det know how som självständiga individer med vitt skilda kunskaper och färdigheter bidrar med.

Finlandssvensk klasskamp

Maria Björnberg-Enckell, högt uppsatt Helsingforspolitiker och ”född med silversked i munnen”, råkade som bekant avslöja sina fördomar genom ett lite för uppriktigt blogginlägg för ett tag sedan. Stormen som följde är knappast någon överraskning i ett litet parti som SFP, med medlemmar såväl från landsbygd (där det går betydligt bättre för dem i val) som från större städer. Att man som boende på lands- eller glesbygd vill försvara sig mot påståenden om medfödd otalang att uppföra sig i de ”fina stadsrummen” är helt förståeligt. Och som någon form av försvarstal för Johanssons oacceptabla beteende (= sexuella trakasserier) är Björnberg-Enckells resonemang i det ifrågavarande blogginlägget alldeles befängt. Att resonemanget i sig är befängt kan alla säkerligen hålla med om, om något bevisar det att det snarare är de som är födda i de fina stadsrummen som inte kan några som helst beteendekoder. Det som intresserar mig mer än det löjliga resonemanget är Björnberg-Enckells analys om varför det blev så mycket uppståndelse. Det var först i ett senare skede hon verkade inse att det hade något att göra med sakinnehållet, därför var hennes första respons att det är tabu att tala om klass i Finland.

Det anser jag vara den springande punkten. Björnberg-Enckell har ju faktiskt, med sitt befängda påstående, försökt initiera en klassdiskussion i vårt stagnerade finländska samhälle. Att diskutera klass är lika aktuellt idag som det någonsin varit. I ett välfärdssamhälle som gynnat alla lite, men istället skapat enorma skillnader i fråga om exempelvis levnadsstandard och hälsa, har klasskillnaderna helt klart ökat. I Finland ärver vi dessutom ofta den socio-ekonomiska bakgrund vi föds till, en levnadssituation och ett klassarv som förs vidare. Istället för att sitta och vänta på att den oreglerade marknadsekonomin skall komma ridande på sin vita springare och befria oss alla, har vi även i Finland ett ansvar att våga se sanningen och de verkliga förhållandena i vitögat, och föra en klassmedveten politik. För att den medvetna politiken skall kunna uppstå behövs diskussionen, genom begrepp som alla känner till.  I Sverige vågar man redan tala klass i olika sammanhang, i fråga om utbildning och arbetsliv, stadsplanering och folkhälsa. Där menar man inte utfärden i högstadiet när man talar om klassresor och viktigast av allt, där försöker man undvika skuldbeläggande när man talar klass. I Finland har vi istället fortfarande misslyckade och lyckade invånare, folk som inte tar hand om sig och de som gör det, folk som dricker måttligt och motionerar och de som inte gör det, folk som snällt följer lagar och kriminella. Hos oss talar statistiken ett tydligt språk. Problem gällande allt från ekonomi till alkoholmissbruk hopas inom vissa befolkningsgrupper, problemen går ofta i arv från föräldrar till barn, och klyftorna ökar. Vi tar inte tag i det grundläggande problemet då vi klamrar oss fast vi föreställningen om att vissa lever i självförvållad misär medan andra tagit vara på de möjligheter som givits dem. Det som statistiken istället borde säga oss är att Finland idag inte är ett land med jämlika medborgare, ett faktum som man i en ”välfärdsstat” borde ta på allvar. Genom att tala klass talar man om problematiska samhällsstrukturer, inte vissa medborgares misslyckanden. Att tala om klass är inte förlegat, att tala om allas lika möjligheter är det.

Således, Björnber-Enckell, har du nog rätt i att klass är ett tabubelagt begrepp i Finland. Men att det är de som är födda med silversked i munnen som kommer att gå i spetsen för kampen hade jag väl aldrig trott…

Kårpolitik eller opolitik

Under förra veckan hölls Åbo Akademis Studentkårs kårfullmäktigeval. Till 31 fullmäktigeplatser kandiderade 66 kandidater från sju olika grupperingar. Valdeltagandet i år var 30,6 %. Detta resultat är inte alls så skandalöst som det låter, det är tvärtom ett relativt gott resultat. Att endast lite under en tredjedel bemödade sig att fundera på vem man vill se som sin studentrepresentant, skall alltså ses positivt. Kåreniterna känner tydligen inte att det arbete som Studentkåren och dess förtroendeorgan utför är relevant för dem. Få har någon egentligen uppfattning om vad verksamheten går ut på och vilken nyttan är för gemene kårmedlem.

En intressant fråga som kommit upp till diskussion under båda de fullmäktigeval jag varit med om gäller grupperingarnas politiska agenda och begreppet ”obundenhet”. En gruppering som brukar titulera sig obunden har under varje valkampanj velat föra fram att de är ett självständigt alternativ och representerar de ”studerande” som helhet. Denna definition har jag stört mig en hel del på. För det första bör man ju göra en klar distinktion mellan politik och partipolitik. Det finns massvis med organisationer och föreningar som sysslar med politiska frågor, utan att ha den minsta koppling till partier eller deras agenda. Av de grupperingar som ställer upp i fullmäktigevalet är Liberala Studentklubben och Gröna Listan egentligen de enda grupperingarna som kan sägas ha en ringa partipolitisk koppling. Inte ens i dessa fall kan jag med säkerhet uttala mig, då jag inte vet om kandidaterna för dessa grupperingar bör vara medlemmar av de politiska ungdomsförbund de representerar. Av de övriga grupperingarna är det såvitt jag vet ingen, som i det kårfullmäktigearbete man gjort, skulle ha någon koppling till partipolitiska ungdomsförbund, studerandeorganisationer eller regelrätta partier.

Så om frågan gäller partipolitisk obundenhet är nog denna gruppering inte den enda som representerar det. Den naturliga följdfrågan gäller då politiskhet. Är man opolitisk om man är obunden? Och kan man över huvud taget vara opolitisk? Mitt svar är nej. Inom alla förtroendeorgan fattar man beslut som gäller verksamhet och finansiering. Det är hela tiden frågan om bedömningar och prioriteringar man gör, vill vi satsa på det här eller det där? Att tro sig kunna vara en opolitisk aktör i ett beslutsfattande förtroendeorgan är naivt. Vill man fatta beslut är man politisk vare sig man vill det eller inte, och vill man prompt försöka att inte vara det skall man bli verkställande tjänsteman (som inte ((borde)) ha något med beslutsfattande att göra).

Sedan anser jag det nog vara ett demokratiproblem också, det här med att rösta på en kandidat för att den är en studerande. Det finns tusentals studerande vid Åbo Akademi. Dessa är alla olika individer med olika intressen, värderingar och (politiska) åsikter. Då man röstar är det klart lättare att lägga sin röst på en gruppering som har en viss definierad agenda, en viss värdegrund som man baserar sitt kårfullmäktigearbete på. Man vet vad man får helt enkelt. Röstar man på någon bara för att den är en studerande ger man upp alla de traditionella aspekterna av det som definierats som demokratiskt beslutsfattande. Som att rösta på en kandidat i kommunalvalet som ”bara är en Åbobo”.

Det finns en del andra frågor jag istället skulle lyfta upp om man vill tala demokratiproblem gällande kårfullmäktigearbetet. Fram för allt gäller det röstningsprocenten, hur representantivt är ett organ som är valt av 30% av de röstberättigade? Och hur demokratiskt blir arbetet inom ett organ där en gruppering har enkel majoritet? I årets val fick Liberala Studentklubben igen totalt dominans, med enkel majoritet i fullmäktige. I jämförelse med de andra grupperingarna har LSK både i fråg aom personresurser och finansiella sådana ett utgångsläge som inte är jämförbart med de andras. Under årets kårvalskampanj valde denna gruppering att registrera hemsideadressen karval.fi som sin egna hemsida. Som om SFP skulle registrera riksdagsval.fi. Särskilt ”rättvist” är det ju inte. Jag vill egentligen inte missunna någon gruppering framgång i val, men jag kan ibland bli frustrerad över den brist på vilja och vision att göra något i fullmäktige som denna gruppering ger uttryck för. Visst är det klart att man håller med den beredning som ens egna gruppering gjort, men alla de där 16 representanterna i fullmäktige, är de där endast för att skapa legitimitet?

Slutligen uppmanar jag alla att upptäcka hemsidan abogronavanster.wordpress.com. Lite partisk är jag ju nog:)

Detta är inte slutet!

Så var valet ändå över till slut. Jag är otroligt glad och tacksam över mitt strålande resultat, och ödmjuk inför förtroendet som 175 personer valde att visa mig. Valkampanjen är över men arbetet börjar nu, personligen tänker jag fundera på vilken nämnd som jag skulle vara intresserad av att jobba i. Jag har haft riktigt roligt (och lite stressigt) under kampanjen som gått, och tacksam över alla de fina möjligheter jag fått att vara med och fila på min debatteknik:) För Vänsterförbundet gick det varken bra eller dåligt kan man säga, vi höll ställningarna från senaste val. Två unga bra kandidater kom in, Mirka Muukkonen och Johannes Yrttiaho, och för Åbo Gröna Vänsters kandidater gick det också riktigt bra. Mycket att vara nöjd över med andra ord, men jag hade ändå sett en mindre andel Vf-gubbar i stadsfullmäktige och en större andel unga överlag. Så nu finns det arbete kvar nog.

Så är det ju tyvärr med valrörelsen i vårt land, (och detta har vi redan läst på alla tidningars ledarsidor) att partierna har svårt att formulera vad som skiljer deras tillämpning av viktiga värderingar från alla de andra partiernas. Visst vill alla partier värna om miljön, om tryggandet av sevice och välfärd för alla, om unga och deras påverkningsmöjligheter, om kulturen och blablabla , men faktum är ju ändå att det är under de fyra år mellan valen som de partivisa skiljelinjerna trots allt formuleras – i det praktiska arbetet. Det är då man förundras över att de Gröna röstar för höjda kollektivtrafikbiljettpriser och SFP för torgparkeringen… Därför är det politiska klimatet i Åbo så farligt, om beslutskulturen blir något som gäller bara en liten krets. För samtliga partier borde den offentliga debatten, förståelig politisk jargong och ett mer transparent beslutsfattande vara av största vikt. Det är där de politiska linjerna formuleras – inte under fyra veckor vart fjärde år.

Så, jag kommer definitivt att fortsätta jobba för det jag tror på under de år som följer, i nämnd, inom parti, i organisationer och utomparlamentariska sammanslutningar. Jag kommer att fortsätta blogga på den här sidan och jag kommer garanterat att fortsätta vara ung och arg.

Tack!

Jämställdhet i kommunen – från lag till handling…

I Finland är vi bra på att diskutera jämställdhet som en personlig fråga, istället för att kräva åtgärder på myndighetsnivå. För en gångs skull verkar den finländska lagstiftningen föregå attityderna. Jämställdhetslagen förnyades år 2005. I den förnyade versionen framgår kraven på myndigheterna klarare och strängare än tidigare. Myndighetskraven gäller i allra högsta grad även kommunen, som service- och utbildningsanordnare samt arbetsgivare. Kommunen skall i all sin verksamhet ”främja jämställdheten mellan kvinnor och män på ett målinriktat och planmässigt sätt, samt skapa och befästa sådana förvaltnings- och tillvägagångssätt som säkrar främjandet av jämställdheten mellan kvinnor och män vid beredningen av ärenden och i beslutsfattandet”. Detta innebär att begreppet jämställdhet integreras i samtliga delar av den kommunala verksamheten, och genomsyrar allt politiskt beslutsfattande. Wow. Lagtexten ställer hårda krav på kommunen, men öppnar även för möjligheter. Kommunen kan, får och skall som offentlig myndighet aktivt befrämja jämställdheten! Bra så, men vad innebär detta i praktiken?

Det finns färdigt utarbetade verktyg. Genom en könskonsekvensbedömning av den kommunala verksamheten samt av stadsbudgeten utvärderar man de följder som vår kommunala resursfördelning har för kvinnor och män, och omstrukturerar intäkter och utgifter för att främja rättvisa och jämställdhet. Genom ett kommunalt jämlikhetsutskott skapar man en instans som följer upp och utvärderar jämställdhetsarbetet. Genom årliga jämställdhetsplaner på kommunala arbetsplatser och i skolor följer man upp situationen på gräsrotsnivå och skapar strategier för hur eventuella problem kan lösas.

Men kommunen har även som arbetsgivare möjlighet att vara en jämställdhetsvälgörare av vikt. Av de 430 000 finländare som arbetar inom den kommunala sektorn är 80 % kvinnor. Det gör kommunsektorn till den största arbetsgivaren för kvinnor i Finland. Därmed blir stärkandet av den offentliga sektorn och tillräcklig finansiering av den offentliga servicen inte bara en fråga om jämlikhet och demokrati, utan även en fråga om jämställdhetsarbete i praktiken. Då resurserna minskar drabbas framför allt kvinnor. Förutom att vi utgör majoriteten av arbetstagarna inom kommunen är det även vi kvinnor som är de största användarna av de kommunala tjänsterna. Låg lönenivå, tidsbundna anställningar, en arbetsmiljö som leder till sjukskrivningar och utbrändhet samt en sjunkande servicenivå, är verklighet inom många kommuner idag. Tryggandet av den kommunala servicen och alla invånares jämlika tillgång till den, samt att undvika visstidsanställningar och löner pressade ner till miniminivån, är därmed ett viktigt steg till att göra verklighet av vår fina lagtext.

Li Andersson
Kandidat i kommunalvalet (Vänsterförbundet)

Insändare publicerad i Åbo Underrättelser 21.10.2008