Ockupationer i Åbo – den oändliga historien

Den 13 oktober år 2009 har Facebookgruppen Autonominen kulttuurikeskus Jokikatu 279 medlemmar. Gruppen Turun Valtaajat har 259 stycken, och gruppen Turku Euroopan alakulttuuripääkaupungiksi 2011 hela 793 medlemmar. Den ockupationsvåg som dragit genom Finland har inte undgått Åbo.
 
 
Den första (åtminstone offentliga) ockupationen i Åbo genomfördes år 1984, då man ockuperade det tidigare Aurabryggeriet. Min egen ockupationshistoria för Åbo inleder jag i slutet av våren 2007, när det under en tid existerade två ockuperade hus i Åbo, så gott som samtidigt. I en stad av Åbos lilla kaliber hade alltså två olika grupper agerat för att råda bot på bristen på fria utrymmen i staden, lustigt nog indelade enligt våra två finländska språk. Kulturcentret på Bangårdsgatan och socialcentret på Skolgatan blev inte så långlivade, men den 4 september ockuperades en ny byggnad, denna gång på Österlånggtaan 64, där man ville skapa ett autonomt socialcenter i de gamla trähusen.
 
 
Termen socialcenter slog igenom ordentligt i Finland under andra hälften av 2000-talet, då ett flertal grupperingar i olika städer började ockupera hus för att grunda ett socialcenter, till stor del inspirerade av de kamper för utrymme som under ett flertal år förts i Helsingfors. Idén om ett autonomt socialcenter innebär ett icke-kommersiellt utrymme och ett politiskt verksamhetsutrymme, fritt från hierarkier och diskrimination. Bakom tanken på ett socialcenter ligger en stark kritik av det kapitalistiska samhällets vinstintresse och privatiseringen av stadsutrymmet. Autonomin är i detta sammanhang avgörande både i fråga om det fysiska utrymmet och om den inre organisationen. Autonomin innebär dels ett slags ekonomiskt oberoende av staden, verksamheten skall inte formas för att täcka en stor hyra eller formas enligt en förenings eller kulturväsendets visioner för det. Därmed är det även fråga om ett oberoende av det kapitalistiska samhället, en vilja att inte passa in i de färdigt givna modellerna. I fråga om den inre organisationen handlar det även om formerna för självbestämmandet, om ett konsensusbaserat, platt beslutsfattande där man i mån av möjlighet frånsäger sig och strävar efter att avskaffa auktoriteter och hierarkier. Därmed formas även verksamheten till det användarna gör den till, på gott och ont.
 
 

Österlånggatan 64 fortlevde under en knapp vecka innan polisen med ett absurt överdimensionerat antal polisbilar kuskade iväg de två personer som just då råkat befinna sig på gården. Lite senare ordnades Taideslummi för första gången någonsin i Åbo, ett projekt som samlade olika typer av konstnärer och kulturaktivister, autonoma, anarkister och socialister plus många andra för att under en vecka upprätthålla en konstslum med olika typer av kulturellt och samhälleligt program. Signalen man sände genom slumkonceptet  var klar, detta var ett kulturpolitiskt ställningstagande i den blivande kulturhuvudstaden Åbo. Det var även i detta skede som projektet Åbo – Europas subkulturhuvudstad år 2011, fick ordentligt med luft under vingarna.
 
 

Projektet Åbo – Europas subkulturhuvudstad år 2011 var/är ett löst organiserat projekt som på många olika sätt deltog i den kulturpolitiska debatten i Åbo. Det var/är även ett samlande projekt för olika typer av grupperingar och agendor, för självständiga och självbestämmande kulturaktörer som tröttnat på den skenheliga och paradoxala politiska linje som Åbo stad för i fråga om kultur. Värt att poängtera är att subkulturhuvudstadsprojektet och kulturmotståndet i Åbo redan från början handlade mycket om utrymme, om bristen på arbetsutrymmen för konstnärer, om bristen på utrymme för gräsrotskultur i stadsbilden, om bristen på ett större kulturcenterutrymme. Detta är det ju delvis fortfarande fråga om i Åbo, då t.ex. vissa av sidobiblioteken nu är kollektiva utrymmen som gått förlorade (samtidigt som kulturhuvudstadsåret kämpar för marknadsföringsutrymme).
 
 

Subkulturhuvudstadsprojektet var/är ute efter att offentligt kritisera det sätt som staden tror sig göra kultur på, inte att fälla det officiella projektet. En del av kritiken hade även drag av en slags kulturell klassanalys: stadens motvilja att på attitydnivå acceptera gräsrotskulturen och stöda dess (så gott som avgiftsfria) verksamhetsförutsättningar, eller att erbjuda tillräcklig finansiering för de kommunala kulturtjänsterna som biblioteken, i kombination med den plötsliga politiska viljan att spendera miljontals euron på ett projektbaserat och maffigt kulturår. Det verkliga kulturhuvudstadsprojektet ses som ett överkommersialiserat och pengastyrt mastodontprojekt, som drar både pengar och uppmärksamheten från den lättillgängliga och självständiga kultur som görs i vår vardag.
 
 

Den långa vintern som följde på hösten 2007, en årstid som i Finland på ett för myndigheterna ytterst praktiskt sätt brukar minimera jobbig subversiv verksamhet och olika former av aktivism, användes i Åbo i hög grad till att bygga upp Åbo- Europas subkulturhuvudstad 2011 – projektet och formandet av andra mindre grupper som fungerade runt omkring det.
 
 

Följden av detta var även att kampen om autonoma utrymmen i Åbo från och med nu skulle komma att handla om ett autonomt kulturcenter.
 
 
I april år 2008 hölls ett nationellt aktionsveckoslut för autonoma utrymmen i hela landet. I Åbo innebar detta att en fastighet på Ågatan ockuperades 10.4.2008. I det här skedet var ansvarsfördelningen sådan att Turun valtaajat, ockupanterna, stod för utrymmet och Åbo- Europas subkulturhuvudstad 2011, för innehållet. Symbiosen, eller fusionen, stod klar. Under det första veckoslutet ordnades den fria kulturens festival, med allt från dockteater till spelningar och café. Efter festivalen fortsatte ockupationen, och Ågatan blev slutligen ett fungerande autonomt kulturcenter. Ågatan var en mötesplats och ett verksamhetscenter för en mångfald av  människor, kultur och verksamheter, som tröttnat på det som institutionerna och det marknadsekonomiska samhället hade att erbjuda dem. Ågatan var ett mångsidigt och öppet projekt, där vem som helst kunde ta del i att skapa öppen stadskultur, samt autonom i bemärkelsen oberoende av ekonomiska betingelser. Autonom även i fråga om det sätt som kulturcentret styrdes, de principer man verkade enligt, och det sätt på vilket man ville befria både stadskulturen och de människor som vill skapa.
 
 

Ågatan är ett levande exempel på vad man vill skapa med kravet på ett autonomt kulturcenter, ett krav som politiker och vissa kulturpersonligheter nu anser sig kunna avvisa genom att anse att ”husockupationsrörelsens kultur” inte är legitim, då den är oseriös, otillräcklig och för oorganiserad.  Den 23 maj vräktes Ågatan för första gången, och trots ett antal mindre om-ockuperingar under sommaren kunde man inte hålla fastigheten så länge att det skulle ha varit möjligt att bygga upp någon egentlig verksamhet igen.
 
 

På hösten ordnades Taideslummi igen, denna gång som en färggrann, glad och högljudd brädhög precis bredvid Åbo Konstmuseum. Under kommunalvalet hösten 2008 fanns frågan om kulturcenter med i de flesta åboländska valmaskinerna. Valen kom och valen gick, och detta år hade vintern just den dämpande effekt den vanligtvis har, med undantag för en hejdundrande självständighetsfest på gatan Å.
 
 

En återgång till Ågatan planerades under våren. Trots kraven på alternativa utrymmen hade initiativ från staden lyst med sin frånvaro, och Ågatan var som utrymme bäst lämpat för den verksamhet man ville ha. Detta bevisades om någonting av den lyckade tiden under våren.  I slutet av maj planerades en återgång till Ågatan och en ny festival för fri kultur. Denna gång gavs man dock inte ens möjligheten till ett veckoslut, polisens grepp var hårdare än tidigare, bötessummorna höga och ca 15 personer fördes till häktet. Det abrupta slutet följdes upp av en gatuockupation och en stödkonsert.
 
 

Var står rörelsen nu?
 
 
Under sommaren 2009 bytte husockupationsrörelsen metod. ”Heinäkuussa on helvetti irti” löd devisen för sommaren, vilket innebar en rad ockupationer av olika byggnader i Åbo. Kravet, än en gång, ett autonomt kulturcentrum. Först ut var squat Rottinki (Österlånggatan), som följdes av squat Päiväkoti (Kaskisgatan), som följdes av Rottinki igen, alla inom juni månad. I slutet av juli avlutades ockupationerna med squat Lazarus, där man hann vara i två dagar. Alla ockupationer var ungefär ett par dagar långa.
 
 
Vad ledde detta till? För det första ledde sommarens aktivitet till många nya personer och en bredare rörelse. Dessa snabba och förhållandevis våldsamma vräkningar radikaliserade en del, men ledde framförallt till att organiseringen och sammanhållningen inom gruppen blev tätare och mer strukturerad. På grund av stadens linje med snabba vräkningar fanns det dock inte tid eller möjlighet att bygga upp innehållet på ett fungerande sätt, vilket innebar att dessa två dagars kulturcenter främst kom att handla om samvaro i form av musik och fest. Kulturanspråket, som hittills fungerat som en starkt legitimiserande faktor för husockupationerna i Åbo, kom därmed i skymundan. Åbo- Europas subkulturhuvudstad 2011 var också ute ur spelet under denna sommar. Ockupationen som politisk motståndsmetod mötte utan den framträdande kulturagendan på den sedvanliga framställningen om alienerade och arga unga, ute efter publicitet och en bra fest.
 
 
Då husockupationsrörelsen i Åbo under hösten 2009 mött kravet om organisering i form av en registrerad förening (för att kunna delta i förhandlingar), och därtill skickat ett brev till Åbo stads kulturnämnd som förhandlingsinitiativ, har rörelsens agenda marginaliserats genom media. ”Ockupanternas kultur är inte värdig någon specialbehandling i form av hyressubvention eller utrymme”, är ett påstående där man totalt frånser autonomianspråket hos projektet och därmed avpolitiserar idén om det autonoma kulturcentret.
 
 
Tanken om en legitim, riktig och seriös form av kultur spökar fortfarande i det småborgerliga Finland. I detta Finland står utrymmen tomma, skyddade av äganderättens överhöghet, istället för att enskilda stadsbor skulle få utnyttja användarrätten över dessa och befria sitt eget skapande och sin egna verksamhet.

Vart leder vägen vidare (från valfinansieringsskandalen)?

Det mest spännande med hela denna skandalifierade pengaaffär är att se vilka de bestående förändringarna blir. Att partier får finansiella stöd överraskar knappast ingen, inte heller det faktum att vissa instanser har starka intressen i att finansiera specifika partier. Därmed stöder näringslivet högern, som för en företagar- och kapitalvänlig politik. Att vissa fackförbund stött vänstern, som trots smärre felsteg, nog rätt så konsekvent kört en politik som betonar ett starkt socialskydd och såväl arbetstagares som –lösas rättigheter, anser jag inte heller vara något avslöjande av skandalvärde. Så vari ligger skandalen? – I den omdömeslöshet som bottnar i den långsamma process som uppnystandet av de olika stöden varit, i den tröttsamma minnesförlust som politiker bemöter press och medborgare med, och framförallt – i det faktum att offentliga medel i slutändan använts för finansiering av vissa partier.

Detta är bakgrunden till den kris som nu råder. En kris som handlar om förtroendeförlust, och framförallt – om systemets legitimitet. I fråga om legitimiteten får denna kris mer luft under vingarna av den underliggande kris som varit på gång under en längre tid i vårt finska samhälle. Förtroendet gick förlorat för länge sen, och på den punkten ger jag finansministern rätt i att detta inte är en regeringsfråga. Valfinansieringshärvan bottnar i en finländsk praktik som är odemokratisk, men den skandal den gett upphov till är symptomatisk för det politiska klimat som råder i vårt land.

Detta innebär dock inte att man skall förringa skandalen, de krav som ställs såväl inom riksdagen som ute i samhället och de följder denna härva måste ha. Även som praktisk fråga är denna skandal en fråga om principer för det demokratiska statsskick vi har, hur vi anser att det skall se ut och hur våra förtroendevalda har rätt att agera. Riksdagsledamöternas omutbarhet, goda moral och ”oklanderlighet”  är bland de få kriterier och krav vi medborgare har att förlita oss på under de mellanår då vi är berövade rätten att  inom systemet agera politiskt. Därför är denna fråga allvarlig. Det minsta man kan kräva och som bör hända är att enskilda politiker tar sitt ansvar, att det sker förändringar i fråga om valfinansieringslagstiftningen, samt vissa mer omgripande följder som förhoppningsvis realiseras i större öppenhet och varsamhet i fråga om hela det politiska livet – från botten till topp.

Vår statsminister Vanhanen, som genom sitt dåliga minne och sina stiftelsestöd utmärkt sig som ett av de mest ruttna äggen i korgen, borde ta konsekvenserna av sitt agerande samt vara känslig för den politiska atmosfären. Vanhanens avgång är nästan ett minimikrav då en politisk skandal av en sådan här omfattning och politisk allvarlighet skakar ett land. Till denna grad borde man vara tvungen att ta hänsyn till folkopinionen, allt annat borde vara politiskt självmord. I detta sammanhang är det även skäl att lyfta upp Jäätteenmäki, Vanhanens partikamrat och föregångare. Hennes avgång var en så lätt sak att väljarna knappt hann blinka, trots att själva sakfrågan var av mindre allvarlig natur än nu, åtminstone ur ett väljarperspektiv. Om Vanhanen sitter kvar uppvisar han inte enbart ett sällsynt dåligt politiskt omdöme för en politiker i hans ställning, utan även att bäste broder-nätverken är hårdare än stål. Männen sitter fastklistrade där de sitter.

En reform av valfinansieringslagen är en annan av de minimiföljder jag anser att man som medborgare skall kunna vänta sig. Den nya valfinansieringslagen bör ha betydligt strängare kampanjtak för enskilda kandidater och partier, klarare regler om hurdana stöd och i vilken utsträckning de bör redovisas samt innehålla krav på så gott som total öppenhet. Tak för kampanjkostnader är ett välbehövligt inslag för den finska valrörelsen, och är förhoppningsvis tillräckligt strängt tilltaget för att ha demokratibefrämjande effekt.

Sedan är det frågan om nyval. På ett principellt plan är frågan mycket viktig, och absolut inte någon som man får tolka utgående från rådande opinionsundersökningar. Frågan om nyval får därmed inte bli en fråga om sannfinländarnas eventuella framgång eller vänsterns eventuella nederlag. Då reducerar vi hela frågeställningen till att endast vara ett realpolitiskt spel mellan de existerande makthavarna, ett agerande som är rätt så absurt med tanke på att hela kravet på nyval motiverats genom principer, att det är en fråga om vårt finländska demokratiska system och det faktum att våra folkvalda förlorat sitt förtroende och sin legitimitet. Är inte väljarperspektivet det essentiella i denna härva? Själv skulle jag förespråka ett nyval för att det är det enda sättet att försöka korrigera och råda bot på denna förtroendekris. För det är, som tidigare framkom, inte enbart en fråga om valpengarna. Dessa var droppen som fick bägaren att rinna över, vår bägare som fyllts av apati, alienering och politikerförakt redan under en längre tid.

I fråga om nyval har jag dock själv ett förbehåll. Den nya valfinansieringslagen måste ha trätt i kraft. Att hålla nyval för att rädda systemet på basis av den lag som så att säga fällde det, är som tanke bara absurd. Men den lagen är på kommande under detta år, det vet vi ju. Därmed gör den inte kravet på nyval det minsta inaktuellt.

Vad felas kulturhuvudstadsåret.. fortfarande?

Lite över ett år. Det är allt som återstår innan Åbo officiellt inleder sitt år som kulturhuvudstad i Europa.

Vi Åbobor, som är lyckliga nog att få ta del av projektets ambitiösa målsättningar realiserade i verklighet, borde väl fortsättningsvis vara exalterade och glada. Vi minns väl fortfarande, detta om hur hela kulturhuvudstadsprocessen ”för många europeiska städer inneburit en viktig möjlighet till övergripande utveckling av den egna regionen, bland annat ur ett kultur-, turism- och sysselsättningsperspektiv och med avseende på stadsbilden”. Kulturhuvudstadsprojektet skulle för Åbo vara en process som gynnar alla, staden skulle leva upp både kulturellt och ekonomiskt och såväl Åbobor som konstnärer skulle få njuta av en stad där både kulturen och stadsbilden lever, uppskattas och mår bra. Detta skulle vår stackars stad mer än väl behöva. Under det gångna året kommer det med jämna mellanrum notiser om hur Åbo förlorar i jämförelser med andra stora finländska städer. I ett nötskal: Åbo stad är odynamiskt, både i fråga om den ekonomiska, miljömässiga och kulturella utvecklingen och om den politiska kulturen, Åbo stad har även en negativ nettoinflyttning, vilket betyder att invånarna tvingas eller väljer att fly fältet.

Att kulturhuvudstadsåret för Åbo kommer att bli ett klart mer problematiskt projekt än vad som målades upp i projektbeskrivningen står vid det här laget klart. Därmed blir kulturhuvudstadsåret knappast ett projekt som på ett år lyckas med det Tall Ship’s Race faktiskt lyckades med på fyra dagar. Jämförelsen är naturligtvis orättvis, men bottnar sig framför allt i detta: Ett evenemang som både turister och Åbobor uppskattar och gärna deltar i, som får oss att se på vår odynamiska hemstad på ett annat sätt. Mot kulturhuvudstadsåret haglar kritiken redan sedan en längre tid in från olika håll och kanter, än är det välrenommerade operasångare, än autonoma kulturaktivister. Var är det då som har gått snett i processen, och vems är felet?

Att på något sätt avgränsa och indela den kultur (ett begrepp som enligt sin definition står för allt som människan skapar) som finns och skapas i en stad är förstås ett omöjligt projekt. För oss som invånare är biblioteken en lika självklar del av stadskulturen som en fri dansteatergrupp, det spelar ingen roll vem som äger utrymmena eller av vem stöden kommer. Stadskulturen omfattar allt och inte enbart det som produceras av staden. En stad skulle vara långt ifrån en kulturstad om det inte fanns både fria grupper, enskilda konstnärer och kommunala kulturinstitutioner som verkar inom den.

I Åbo organiseras kulturhuvudstadsåret av en stiftelse, en modell som i andra euroepiska länder fungerat bra. I Åbo har detta arrangemang bidragit till det grundläggande problemet med hela kulturhuvudstadsprojektet: vi har en stiftelse som med mycket jobb och många pengar skall genomföra ett enormt kulturår, samt en stadsförvaltning som successivt skär ner på anslagen till kulturen. För en kulturarbetare eller  en vanlig kulturnjutare är detta en byråkratisk ekvation som inte kan gå ihop. En tillfällig stiftelse kan som utomstående aktör inte bygga upp en kulturstad, än mindre en kulturHUVUDstad, om inte beslutsfattarna i staden är inne på samma linje. Stiftelsen fungerar som en enhet så gott som separat från staden, vilket i Åbo har betytt svårigheter redan i fråga om marknadsföring, administration och förvaltning. Stiftelsen måste exempelvis hyra marknadsföringsutrymme av staden, som samtidigt som staden ger (samma) pengar åt ”sitt” projekt. Samarbetet mellan stiftelsen och kulturväsendet i Åbo stad är så gott som obefintligt, den ena kulturhanden vet inte vad den andra gör.

Det står nu klart att man inom Åbo stad verkar anse att kulturhuvudstadsåret är stiftelsens projekt, inte stadens.

Kritiken måste ha rätt adress: Det är inte kulturhuvudstadsprojektets fel att närbibliotek stängs och slås ihop. Synen på kultur inom Åbo stad stöder helt enkelt inte ett projekt som kulturhuvudstadsåret. Och kulturhuvudstadsprojektet, som staden själv initierat och lovat finansiera, blir politiskt betydligt svårare att genomföra då staden samtidigt väljer att dra åt svångremmen och minska kultursektorns budget. Värdet på stadens utlovade 18 miljoner minskar i samma takt som kultursektorn budget minskar.  Idén med detta stöd var ju att stöda kulturarbetet i Åbo på lång sikt och den verksamhet som redan finns – det är ju dessa aktörer som de facto utgör hela stommen för kulturhuvudstadsåret, och projektets legitimitet. Det blir svårt att motivera storleken på detta bidrag, då staden i övrigt fungerar på sparlåga. Samtidigt är även stiftelsen beroende av dessa pengar, för att förverkliga kulturhuvudstadsåret på bästa sätt, och, så att säga, minimera floppen. Några bestående funktioner och ett långvarigt kulturuppsving för Åbo kan vi ändå sluta prata om redan i detta skede. Men för kulturtörstande Åbobor duger ett kulturhuvudstadsKRISår lika bra. Vi vill inte se 18 miljoner som ett minus i stadens kassa och ett plus i stiftelsen, vi vill se en stad som förbinder sig till kulturarbetet OCH kulturhuvudstadsåret på lång sikt. För det kan pengarna användas på helt andra sätt.

Så vad har vi att vänta oss år 2011?

Förhoppningsvis blir det ett spännande och överraskande år, då fler Åbobor än vanligt inte bara upplever kultur i någon form, utan även själv tar del av den. Men i fråga om våra kulturinstitutioner; stadsteatern, muséerna och filharmoniska orkestern, vårt biblioteksväsende, vår kulturutbildning på högskolenivå och alla de fristående kulturaktörerna som verkar i vår stad, kan vi bara hoppas på en helomvändning i fråga om inställningen till kultur inom staden, såväl bland beslutsfattare som tjänstemän.

Annars blir Åbos kulturhuvudstadsår framförallt en uppvisning i ironi, då staden som i övrigt skär ner på kulturanslagen och använder statliga kulturbidrag för att lappa en trasig ekonomi, plötsligt vill framstå som kulturvänlig. Kulturhuvudstad, rentav.

Den Eviga Unionsföljetongen, eller huruvida vänstern kan vara trovärdig som EU-aktör

Två månader efter EU-valet är det endast parlamentarikers rätt att få barn som vår EU-politiska debatt handlar om. I sig är det ingen större skillnad på nivån nu och innan valdagen, valet till Europaparlamentet är kanske det val där samhällsdebattens innehållslöshet är som mest framträdande. Istället fylls den politiska estraden av politiker-kändisar av de mest varierande slag, intetsägande TV-reklamer, flashiga hemsidor och valgodis. Här är det pengar och image som gäller, då nyhetsbevakningen ändå fokuserar på personer och inte på paneler.

Infobroschyrer realiseras inte i medvetenhet

De flesta kandidater levererade dessutom ett förvånansvärt naivt och platt budskap. Korta fraser om att klimatförändringen skall bekämpas, att alla människor skall respekteras och att EU skall komma närmare medborgarna räcker inte för att göra denna institution rättvisa. Bristen på perspektiv är snudd på löjlig. En trovärdig inställning till unionen som är juridiskt unik i sitt slag skall inte endast innehålla politiska rubriker över ämnen som behandlas i parlamentet, utan även en analys av unionens struktur, en insikt om parlamentets nuvarande roll och eventuella framtida befogenheter samt ett tillvägagångssätt, en vision, om hur floskeln om ett demokratiskt Europa nära invånarna verkligen kan förverkligas. Att undvika den heta potatisen om EU:s förhållandevis stora förtroendekris och européernas stora ointresse för detta politiska och juridiska samarbete borde vara snudd på omöjligt då man kandiderar i ett val som mindre än hälften av invånarna röstar i. Men icke.

EU:s politiska struktur gör inte heller valen lätta för oss väljare. Trots otaliga informationshäften med den stjärnbeströdda flaggan och färgglada illustrationer om trepelarmodellen realiseras detta inte i en politisk förståelse av beslutsfattandet. Eller ett intresse. Då vi försöker påverka genom valet till Europaparlamentet försvinner våra invalda sedan för fem år, till en aktiv politisk arena som vår inhemska media trots allt inte förstår att bevaka. De välbekanta inhemska partitillhörigheterna vi röstat på blir en del av okända europeiska grupperingar, grupperingar som har avgörande betydelse för våra invaldas röstningsbeteende. Dessa är politiska grupperingar vars linjedragningar och profil ingen bryr sig om att diskutera, och som vi inte känner till.

Sedan finns det även det andra EU-valet, som för de flesta är mer bekant som det trygga och traditionella riksdagsvalet. Kampen om regeringsplatserna är även en kamp om rätten att representera Finland i ministerrådet, EU:s andra lagstiftande organ, och det forum där det mellanstatliga politikerandet sker.

Men EU, nej det behandlar vi inte under riksdagsvalet. Det blir för krångligt.

Vänstern + EU = sant?

Men kampanjen inför årets Europaparlamentsval var inte bara en uppvisning i enkla budskap och brist på innehåll, utan även en uppvisning i hur svårt EU är för vänstern. När det är ont om benhårda besked, budskap och positioner tar man istället till värderingar, dessa i politiska sammanhang abstrakta begrepp genom vilka man försöker skapa en identitet, inte ett innehåll, som väljarna kan ty sig till. För den finländska vänstern var det Samvete man försökte sig på, som om man ville uppmana vänsterväljarna att vara samvetsgranna nog att överhuvudtaget rösta. Inte ens det gick vägen.

EU är svårt därför att vi i Finland lagt locket på vår EU-kritik sedan det blev ja i folkomröstningen 1995. Ja-Nej-diskussionen om EU-medlemskap må inte vara det mest konstruktiva sättet att närma sig ämnet, men just denna diskussion som på vänsterhåll förs inom många länder, innebär ändå en infallsvinkel som saknas i den finska debatten. Jag anser diskussionen vara viktig, därför att den handlar om trovärdighet. Hurdan ser en trovärdig vänsteragenda ut i fråga om EU? Kan vänstern alls vara det?

Unionen är enligt sitt grundfördrag en union med ”marknadsekonomi och fri konkurrens”, och kan med hänvisning till dess långa historia som strikt ekonomisk gemenskap med stark inriktning på fri marknad och avreglering, med all rätta beskrivas som en i grunden nyliberal institution. Då högerpartierna biter fast i en utan frågor-positiv inställning till denna institution ifrågasätts EU som struktur eller forum inte nämnvärt. Med vilket budskap marscherar vänstern trovärdigt in på denna arena, tillräckligt trovärdigt för att få väljarna med sig? Och är det trots allt bättre att hålla sig utanför, att konsekvent motsätta sig medlemskap och federativa lösningar? Är EU föränderligt? Medan vänsterpartierna pläderar för ett socialt Europa håller högerkanten munnen stängd, utan att formulera vilket Europa som är deras. Och om det nuvarande EU är högerns lekplats, uteblir den kritiska diskussionen naturligtvis även där.

Europeiska Unionen har kommit för att stanna, det står klart. Om vänstern väljer att ställa sig utanför kampen om makten inom denna institution misstror man de egna budskapen. Ett sådant val innebär även en politiskt svår positionering, där man avsäger sig möjligheter att påverka inom en viktig arena. Om man misstror sin egen trovärdighet inom EU, hur skall man då formulera den på hemmaplan? Framtiden kan se ut hur som helst för den Europeiska Unionen, och ett beslut att ställa sig utanför verkar både dödfött och fegt.  Således måste vänstern hävda sin plats inom EU, vara beredd att ta makten inom den nyliberalistiska institutionen och framförallt, bevisa att det finns plats för politiska budskap och lösningar från vänsterkanten. Unionen är föränderlig, och har transformerats enormt under sin levnadsbana. Den som har och tar makten är den som formar EU. Vänstern tjänar på att se EU enbart som en struktur man måste erövra, inte en politiserad institution man ända från början varit utesluten från.

En klar och modig agenda

Som trovärdig EU-aktör skall vänstern inte ta till enkla och svaga lösningar som en kampanj som vädjar till opolitiska begrepp som samvete, utan presentera klara riktlinjer för vad som är nej och ja INOM unionen. Fokus skall ligga på den politik man genom EU som struktur vill föra, och det är vänstern som måste fortsätta att påtala den förtroendekris som existerar. Unionen måste förändras, då medborgarna inte är med den. Att folket protesterar mot de federala lösningarna är inget under då de inte haft någon som helst social förankring. Kapitalet flödar fritt medan inkomstklyftorna ökar. Medborgarna har fram tills för några år sedan inte haft någon roll inom denna institution, inte undra på att det europeiska medborgarskapet inte öppnar sig direkt. Att utveckla jämlikheten och en rättvis fördelning inom unionen genom det europeiska medborgarskapet är en uppgift för den europeiska vänstern, liksom skapandet av bindande normer i fråga om grundläggande fri- och rättigheter samt mänskliga rättigheter. Den europeiska stadgan om grundläggande rättigheter, en europeisk standard för ett fungerande grund- och socialskydd, minimikrav i fråga om miljöskydd och arbetstagares rättigheter, internationella kampmöjligheter i fråga om arbetskonflikter, möjligheter till betydligt striktare reglering av finansmarknaden – visst finns det en agenda för vänstern i EU. Vi måste bara tro på det själva.

Tyst vår

Denna vår har varit de oförståeliga politiska beslutens vår.
Då jag oftast brukar upprepa mantrat om att det inte finns politiska rätt och fel utan bara alternativ, och försöker att genom rationella argument överbevisa en teori med en annan, har debatten denna vår gjort mig stum. Vad skall man svara då man inte längre hör ett rationellt motalternativ, utan snarare bara kortsiktigt tänkande eller bristande logik? När det plötsligt inte mera handlar om politiska värderingar eller exempelvis olika syn på statsmaktens befogenheter, utan snarare någon form av generationsklyfta, en politik där majoriteten är irrationell endast för att en förändrad åsikt alltid måste vara lika med ett nederlag. Och där marknadsekonomin alltid är lika med frihet, där ekonomisk vinst alltid är rätt.

På nationell nivå trotsar regeringsblocket juridiska experter och tycker att Lex Nokia skall godkännas i vanlig ordning. Då tekniska experter säger att det uttalade syftet med lagen, bevarande av företagshemligheter, tekniskt inte uppnås med lagförslaget, borde varningsklockor ringa hos rationellt tänkande individer. Varför stifta en lag som ger samfund befogenheter att göra intrång i arbetstagares eller andra personers privata sfär, då detta ändå inte är tekniskt tillräckligt för att komma åt de verkliga förbrytarna, det verkliga problemet? Och varför stifta en lag som inskränker medborgarnas integritet och rätt till den, i vanlig ordning istället för grundlagsordning? När har man varit så länge i Politiken, att man som Politiker har kompetens att förbise utlåtanden och uttalanden av sakkunniga, experter inom ett ämnesområde? Någon sådan allmänpolitisk kompetens finns inte.

På nationell nivå trummar regeringsblocket även igenom den nya universitetslagen, och snabbt skall det gå, så att protesterna hunnit lägga sig och glömmas bort lagom till riksdagsvalet 2011. Lagen som förverkligar det högst ideologiska mantrat om att marknadsekonomin ger frihet, genom att missbruka begreppet autonomi för att beskriva fördelarna med ett ökat beroende av utomstående, näringslivsbaserad finansiering. Genom detta lagförslag cementerar man en grundläggande reform av universitetens samhälliga ställning och därmed även deras roll och funktion. Universiteten skall internt fungera enligt företagsmodell, och helst verka som förlängda produktutvecklingsenheter för företagen i världen runtomkring. Även detta lagförslag trummades igenom trots våldsamma protester från fältet, speciellt från dem vars röst hörts sämst – de studerande. Sorgligt nog uteblev även den samhälleliga diskussionen om vad universiteten är och skulle kunna vara, vem de skall producera kunskap för och för vilka ändamål. För mig är speciellt tanken om autonomi – fri kunskap, fri bildning, fri kunskapsproduktion, oförenlig med en modell som innebär att samma ”fria” kunskap måste gå att sälja till parter vars verksamhet byggs på ett egenintresse, vinsten.

På lokal nivå utmärkte sig Åbo stadsfullmäktige genom att rösta ner initiativet om att ordna en folkomröstning om torgparkeringen, trots att närmare13 000 Åbobor hade skrivit under initiativet. Summan är nästan den dubbla från vad som enligt lag behövs för att kunna föra fram medborgarinitiativ. Beslutet ger återigen uttryck för denna underliga föreställning om Allmänkompetenta Politiker och Dumma Medborgare, där demokrati och samhällspåverkan är något man TILLÅTS syssla med endast vart fjärde år och endast på ett sätt – lapp i lådan. Motiveringarna för det negativa beslutet var än en gång oförenliga med det jag kallar logik eller ens sunt förnuft, en ledamot pratade om det stora nationella traumat som uppstod efter folkomröstningen om EU-medlemskapet (på vilket sätt relevant för den lokala frågan om en torgparkering, och vilket trauma?), en annan om att det uppstår en demokratikris om folket är av annan åsikt än fullmäktige (demokratikris????).

För att försegla denna vår av vettiga beslut stod det den 30 mars även klart att en torgparkering kommer att byggas under Åbo Salutorg. Dessa våra kära Åbopolitiker, ansåg att ett beslut som innebär ökad privatbilism rakt in i stadens kärna, Salutorget, (för att inte tala om perioden fram tills att parkeringen är färdig, lycka till med livhanken kära torghandlare) är ett vettigt beslut på lång sikt, samt förenligt med Åbos förpliktelser inom ramarna för Aalborgavtalet och allmänt med tanke på de framtida utmaningar klimatförändringen ofrånkomligen ställer oss inför. Företagarna betalar, hipp hurra, men så enkelt är det inte. Ledamöterna i stadsfullmäktige har ett ansvar för stadsbilden, för att Åbo skall vara en stad man trivs i och vill leva i tio, femton eller tjugo år framåt. De skall ha en POLITISK VISION för denna stad, för stadsplaneringen och för hur Åbo rent fysiskt skall utvecklas. Företagarna i Toriparkki Oy har inte detta ansvar. De ansvarar för sitt egna företags egna resultat, inte för klimatet, luftkvaliteten, stadsbilden, kollektivtrafiken eller något annat. För dessa företagare är det viktigaste att just deras varuhus står sig i konkurrensen med köpcentra utanför centrum, däri ligger deras vision för denna ”stad”. För sig själva.

Tyst vår. Detta är inte längre mitt språk.

Vi måste ta tillbaka debatten!

Frågor som är svåra att tala om är lättast att tiga ihjäl. Samhällsdebatten i Finland har länge gått som katten kring het gröt runt frågor om invandring, flyktingar och rasism. Frågorna som det inte bör talas om. Det blir fel hela tiden, från vänster till höger fumlar man runt med begreppen – mörkhyad , nyfinländare, arbetsrelaterad invandring, medborgare – och sjunker bara djupare ner i den obekväma grop som man tycks gräva åt sig själv.
Då debatten tigs ihjäl är det plötsligt den aktör som klampar in på scenen och öppnar munnen som får definiera spelreglerna.

I samband med kommunalvalet 2008 stod det klart att Sannfinländarna nått de fina kabinetten, med avsikten att stanna för gott. Det populistiska protestpartiet är inte längre högljutt i marginalen, utan har nått centrum för samhällsdebatten. Men med Sannfinländarna har även deras språkbruk och begrepp fått plats på arenan. Att marginalisera ett parti som Sannfinländarna, med ett relativt stort (och växande) väljarstöd, är inte politiskt möjligt. Sannfinländarna, som har byggt upp en profil som protestkanal för dem som står lägst ner i samhällshierarkin, har nu nått en position där de har makt att styra debatten. Deras begreppsregister är inte längre ett pip från marginalen, utan ett språkbruk som skapar konnotationer som sprids.

Men vad består då detta begreppsregister av? Vad är det som händer i Finland då även samlingspartiets ungdomsorganisation kräver Astrid Thors avgång, med en retorik som säger att ”vårt” land har för mycket av ”dem”?

Begreppen invandring, flyktingströmmar och integration har under de senaste åren fått nya konnotationer i såväl den finländska som den europeiska samhällsdebatten. Invandringen sägs vara både en resurs och upphovet till nationella socioekonomiska problem. Nation och kultur blir centrala begrepp för denna politiska agenda. I takt med att det internationella samarbetet ökar och besluten fattas längre ifrån den enskilda individen, blir nationalstaten och medborgarskapet tacksamma begrepp att försvara inom det svårhanterliga, globaliserade politiska ramverket. Politiska rörelser beskriver sig som besvarare av värden som ”finländskhet” och ”finländsk kultur”, som ett sätt att svara på de problem som den ökade marginaliseringen i samhället, nedmonteringen av det nuvarande välfärdssystemet, ökande inkomstklyftor och känslan av utanförskap, för med sig. För denna politiska agenda blir det viktigt att lokalisera hoten någonstans, och att i motsats till dem konstruera det som är under attack, den gemenskap som skall försvaras och som väljare skall identifiera sig med. Skapandet av nationalitet som en exklusiv kategori används för att ge en identitet åt det som är utsatt för hot både utifrån och uppifrån. För att retoriken skall ha genomslagskraft måste alla veta vilka som är ”vi” och vilka som är ”dom”.

Detta begreppsregister tjänar klart ett politiskt syfte. Välfärdsstaten, medborgaren och nationaliteten blir viktiga brickor för att bygga upp den politiska vision som Sannfinländarna förespråkar. Trygghetsretoriken, den om ett ”vi” som bör försvaras, blir det trendiga (sorgligt nog) svaret på de möjligheter och utmaningar som globaliseringen ställer. Ras/etnicitet blir den skiljelinje man behöver, en åtskiljande faktor mellan de som skall få ta del av det som den forna välfärdsstatens traditionella resurser har att erbjuda, och de som inte får det.

Så hur svarar man? Denna retorik, med de konnotationer som dessa begrepp ges, är ett politiskt drag, en strategi som spelar på folks emotioner (på samma sätt som alla partier gör). Därför skall den inte heller tigas ihjäl – utan besvaras politiskt!

Vägen vidare är ett nytt grepp om den samhällsförändring som skett, och en ompositionering till den verklighet som nu skall mötas. Det internationella samarbetet och den globala arbetsmarknaden är inga övergående trender, utan har redan nu helt förändrat traditionella begrepp som arbete och nationalstat. Den nya välfärdsstaten finns inte i 60-eller 70-talens folkhem, utan bör utgå från en ny begreppskategori samt universellt definierade rättigheter.

2000-talets världshem bör ta fasta på allas rätt att röra sig fritt, rätten till arbete och rätten till den egna identiteten.

To fight or not to fight the power

De gånger jag har varit med om att delta i eller ordna politiska demonstrationer och evenemang  har jag flera gånger fått frågan ”Varför måste du vara så negativ? Varför måste du vara mot allt?” Då jag sedan varit och demonstrerat har jag flera gånger kommit på mig själv med att fundera på samma sak. Mot torgparkering, mot nedläggning av närbibliotek, mot detaljplanen för Raunistula, mot nedskärningar… är jag och alla andra som protesterar bara nej-sägare och negativa förändringsmotståndare?

Så enkelt är det inte. Det handlar om att känna att man har alternativ, och att inte genast anpassa sig till allt som presenteras. Säger jag aldrig nej så säger jag ju alltid ja, att det finns alternativ kommer man inte ifrån. Sedan är det förstås även en fråga om vem som får definiera agendan, presentera alternativen och bestämma vad som är ja – ibland är det studentkåren, ibland regeringen. Ta den alternativa årsfesten som ett exempel, en fest som ÅGV och andra föreningar börjat ordna för studerande som är trötta på frackar, dyra snapsar och stagnerade traditioner.  I den Alternativa Årsfestens fall handlar det om att inte bara säga nej tack till det enda som presenteras, utan att skapa något man vill delta i. Den Alternativa Årsfesten är inte en anti-årsfest utan ett till alternativ, en möjlighet för fler att ha roligt under ett veckoslutet i februari. Och det finns säkert plats för tiotals fester till.

Men det finns andra alternativ än dem man kan dansa till. Inom hela landet har stora grupper av universitetsstuderande och – personal mobiliserat till en hel rörelse som kritiserar den nya universitetslagen som riksdagen håller på att godkänna. Kort sammanfattad handlar kritiken om den nya ekonomiska modell som universiteten skall bygga upp sin verksamhet enligt, om de externa representanterna i universitetens styrelser, om terminsavgifterna för studerande utanför EES-området, om de små och nationalekonomiskt olönsamma ämnenas fortlevnad och om minskad demokrati inom förvaltningen. Man befarar att universitetens autonoma ställning som skapare och spridare av fri kunskap och bildning är hotad, och att den nya modellen innebär att universiteten skall komma att fungera som företag.

Bakom denna kritik döljer sig inte ett nej till förändring utan en vision om ett alternativ. Visst skall universiteten förändras och förnyas, men det finns olika alternativ för hur det kan göras. Det finns andra förslag att säga ja till. Det måste föras en diskussion om dessa processer, en diskussion där även demonstranter och protestanter får plats – med sina idéer. Att marginalisera alternativa visioner till endast protester är det mest effektiva maktmedel som etablissemanget har.

På samma sätt ska jag tänka jag då jag demonstrerar – jag är här med mina alternativ: ja för ett bilfritt centrum, för en utveckling och utvidgning av närbiblioteken, för ett Raunistula med egnahemshus och för ökade anslag till kommunerna. Ja tack.

omarbetad version av text publicerad i ÅAS tidning Bullen

Jag vill skriva under ett nytt samhällskontrakt

Igår fattade Åbo stadsfullmäktige det historiskt ofattbara beslutet att inte ordna en folkomröstning om torgparkeringen. Många frivilliga människors ivriga arbete under sex månader, 13 000 människors åsikter och 500 frysande demonstranter förminskades av en stadsfullmäktigeledamot till att enbart vara ”rahan haaskausta”.

Detta är alltså de valda folkrepresentanternas demokratisyn, detta är hur de uppfattar folket som valt dem. 40 människors åsikt väger mer än 13 000 andras.

Jag vill skriva under ett nytt samhällskontrakt.

Vi kan inte längre utgå från en indelning i beslutsfattare och styrda i vårt samhälle. Uppdelningen som skapas leder till en ökande känsla av maktlöshet och frustration, en känsla av att man inte kan, vill eller skall påverka. Av att politisk subjektivitet endast är få förunnat. Att det finns ”politiker” som har makt att styra när vi skall agera, hur vi skall agera och när vi definitivt inte skall det. Trots att det ibland t.o.m. handlar om alldeles vardagliga och jordnära saker, om ett torg som många invånare använder dagligen. Någon bättre sakkunskap finns inte.

Vi måste komma ifrån ett system som kväver dem det skall arbeta för.  Bort från en uppfattning om representativitet som blir en ”demokratins kris” om de som skall representeras inte håller med representanterna.

Jag vill ha ett samhällskontrakt med klausuler som tryggar min och allas självklara rätt att vara med. Där det finns mekanismer för direkt demokrati, för att initiativ som kommer nerifrån inte skall fastna i ett politiskt glastak. Samhället förändras, och så borde påverkningsmöjligheterna med det. Att möjliggöra folkinitiativ, obligatoriska referendum, folkomröstningar och stadsdelsparlament är sätt att göra den vackra parollen om delaktighet till verklighet. Väljarna är delaktiga i samhällsskapandet hela tiden. En lapp i en låda vart fjärde år är intetillräckligt. Man kan inte förundra sig över bristen på politisk aktivitet och intresse om initiativ endast får komma uppifrån.
Det samhällskontraktet har spelat ut sin roll.

Torgparkeringen och väljarnas konsumentskydd

Postar hit en insändare jag skrivit till Åbo Underrättelser, publicerad 31.1

I ledaren i onsdagens ÅU (28.1) diskuteras väljarnas ”konsumentskydd”. Uttrycket är verkligen intressant i ett land som sällan använder sig av olika former av direkt demokrati vid sidan om den representativa strukturen, här är det val vart fjärde år som gäller. Skall man som väljare då ha rätt att bevaka sina rättigheter och sin röst efter valet, och hur kan man ställa sin kandidat eller sitt parti till svars för de vallöften som gjordes?

Speciellt i Åbos fall verkar frågan om konsumentskydd vara på sin plats. Detta är staden med en kommunalpolitik som präglas av gruppbeslut och regeringsprogram, med mygel i kulisserna och beslut som skjuts upp år efter år.  Man kan med all rätta fråga sig om beslutsprocessen i Åbo är så öppen och genomskinlig som den borde vara.

Men få väljare vill reduceras till skyddslösa konsumenter under de fyra åren mellan valen, vilket den stora uppslutningen kring kampanjen för en folkomröstning om torgparkeringen är ett tydligt tecken på. Väljare vill också vara subjekt, aktörer som skall ha en chans att uttrycka sin åsikt under pågående period, som vill ge de valda representanterna en möjlighet att höra deras tungt (?) vägande åsikt i en rådgivande folkomröstning. Åboborna är inte beredda att förlita sig på den representativa demokratin i fråga om torgparkeringen, trots valet i höstas. Den socialdemokratiska fullmäktigegruppens agerande ger dem inte heller någon anledning att göra det. Ingen väsentlig ny information om själva torgplanen har kommit fram sedan i höstas, därmed väcker sossarnas kappvändning många frågetecken.

Torgparkeringsfrågan har under åren engagerat Åboborna i hög grad, känslorna svallar både för och emot. Då fullmäktige nu under vårvintern skall fatta beslut om huruvida en folkomröstning skall ordnas, kan man bra fråga sig varför de inte skulle vara beredda att höra invånarnas åsikt i frågan. Blir Åbobornas åsikt för ”dyr”, eller finns det en risk för att åsikten är ”fel”? För att demokratiska beslut skall vara så legitima och starkt förankrade som möjligt (vilket speciellt ett så omstritt beslut som torgparkeringen borde vara) bör våra demokratiskt valda beslutsfattare ta vara på invånarnas intresse och engagemang att själva agera och uttrycka sin åsikt. Delaktighetsprojekt i all ära, men den jargongen klingar falskt om man väljer att inte förverkliga initiativ som dessa, där invånarna själva aktiverat sig för sin delaktighet, för att försöka trygga sitt konsumentskydd.

Li Andersson
Studerande, Åbo

Skola: Receptet för konkurrenskraft, kunskap eller självständiga individer?

Nedan en recension av boken Koulu ja Valta (Into Kustannus Like Kustannus 2008) som publicerats i ÅGV:s kårvalstidning. Även de andra pamfletterna i serien rekommenderas varmt, bl.a. Puolueiden kriisi, Viisas arki: opas yhteisöllisyyteen och Opas suoraan demokratiaan.

Effektivitet= största möjliga mängd mätbara kunskaper i största möjliga antal hjärnor så billigt som möjligt under kortast möjliga tid
Annika Luther ”En skola med mänskliga mått”

Bokförlaget Into, i samarbete med förlaget Like, fortsätter sin serie av pamfletter som kritiskt tar ställning till och analyserar nutida samhällsfenomen. Den senaste boken i serien granskar en samhällsinstitution som alla känner till mer än väl, som ältats och älskats en hel del genom tiderna. Pamfletten Koulu ja valta utger sig för att vara en filosofisk och samhällelig analys av skolan i samhällsstrukturernas makt.

Sammanlagt tio skribenter, akademiker och forskare, lärare, studerande och elever, behandlar det finländska utbildningssystemet, hur det ser ut nu och i vilken riktning vi borde utveckla det. Det grundläggande elementet för samtliga texter är en kritisk inställning till hur skolan blivit allt mer resultatinriktad, och utsätts för allt hårdare prestationskrav från politiskt håll. Utbildningen ses idag som en form av produktion, det som produceras är invånare som skall komma såväl samhället som näringslivet till maximal nytta. Gymnasierankingen lyfts fram som ett exempel på hur inställningen till skolan förändrats. Skillnaderna mellan de finländska gymnasierna är i praktiken otroligt små (alla skolor är statliga och styrs enligt samma agenda), men rangordnas ändå i enlighet rådande marknadsanda. Skolan (och eleverna) dras med i tävlingen om produktiva vinnare och oproduktiva förlorare.
Såväl näringslivet som den politiska eliten hyser stora förhoppningar för utbildningssystemet, i skolhusen skall Finlands framtid produceras, där skall den framtida högutbildade arbetskraften skapas, vårt know-how. Enligt en del författare är detta krav på avkastning (=kunskapsresultat) efter investerade samhällsresurser helt enkelt marknadsliberala läror förverkligade i skolmiljö. Mätbara färdigheter (t.ex. sådana som mäts i PISA-undersökningen) överskattas på bekostnad av färdigheter och kunskaper som inte är direkt mätbara. Den allt strängare läroplanen ställer krav på både lärare och elever, och tidsramarna lämnar inte utrymme för växelverkan, diskussion eller självinsikter. Hårdast slår detta mot de elever som inte har möjlighet att förverkliga sig själva på fritiden, som kommer från hem där man inte målar, läser eller sjunger.
Skolan lyckas därmed allt sämre med sin ursprungliga uppgift: att utjämna de socioekonomiska skillnaderna mellan medborgare i ett tidigt skede, att ge alla samma möjligheter för att undvika att klyftor går i arv. Trots att elevernas rätt till undervisning som passar deras individuella inlärningsstil och begåvning betonas, går man samtidigt landet över in för allt större och mer opersonliga enheter.

Så vad göra? De teoretiska analyserna i pamfletten är ganska fattiga på konkreta åtgärdsförslag, men den röda tråden blir nog klar.  Skolans autonomi, identitet och självförtroende borde stärkas. En del går så långt som att förespråka autonomi i stil med de autonoma socialcentren, medan andra nöjer sig med att fokusera på hur lärare kan stå emot de ökade kraven, och hur man kan använda sig av undervisningsmetoder som learning by doing för att ta hänsyn till enskilda individer.
Skolan är ett samhälle i miniatyr. De analyser som framförs i Koulu ja valta kan med fog appliceras även på andra samhällsområden. Såväl på kommunal som på statlig nivå bör vi slå vakt om våra skolor och om elevernas rätt att kunna utvecklas på olika sätt. Istället för rankinglistor och PISA-undersökningar kan vi fokusera mer på människovärdet, på det mervärde som kunskap i olika former innebär. För att inte tala om allt det know how som självständiga individer med vitt skilda kunskaper och färdigheter bidrar med.