Om du var deprimerad, skulle du då vända dig till en människa du aldrig tidigare träffat, som finns i din skola ett par gånger i månaden och som du kanske måste ställa dig i kö till?
Skulle du som lärare, med en grupp på 32 elever som du träffar några timmar ett par gånger i veckan, kunna skapa dig någon uppfattning om hur dessa 32 personer MÅR?
Har tagit ett tag att smälta att det faktiskt har hänt igen. Har även haft svårt att blogga om det som hände i Kauhajoki, känns som om skolvärlden ligger så nära min verklighet och mitt hjärta.
Det är med växande frustration som jag följt med diskussionen efteråt, fokus ligger på skärpt vapenlagstiftning, internetpoliser och huruvida inrikesminister Anne Holmlund borde avgå eller inte. Man blir så trött och ledsen av höra detta.
Jag kan inte förstå hur den politiska analysen kan brista så totalt. Visst, med skärpt vapenlagstiftning får desperata unga (eller gamla) inte tag på de instrument de behöver för att genomföra sina fruktansvärda planer. Men vad gör vi för att dessa unga (eller gamla) inte skall drivas till sådan ensam desperation och ångest så att de vill göra någonting liknande? Att döda sina skolkamrater är det mest desperata sätt att visa åt samhället hur mycket man anser att det svikit en. Så, vad skall vi göra för att sluta svika, för att sluta tappa bort dessa unga (och gamla) olyckliga? Det är det analysen borde utgå ifrån.
När jag jobbade på Finlands Svenska Skolungdomsförbund FSS var elevvården ständigt ett aktuellt samtalsämne. Det var en av de s.k. evighetsfrågorna, ett ämne som vi år efter år diskuterade och ältade. Hur kunde det komma sig att den befann sig i ett så dåligt skick?
I Finland pratas det gärna om innovationer och satsningar på framtiden, om konkurrenskraft och marknadsvärde. Hur är det möjligt, att det i ett land som vissa fortfarande vågar kalla välfärdsstat, just är de unga som det alltid skall sparas på? Plötsligt har Finland (när det går bättre ekonomiskt än någonsin tidigare) inte råd med små skolor, inte råd med skolhälsovårdare och psykologer, med ungdomsgårdar och fritidshus eller små undervisningsgrupper – inte råd med välmående! Vad har vi råd med då, om inte med våra barn och unga? Hur väljer vi egentligen att satsa på framtiden? Och var, var finns den omtalade välfärden, om den inte finns hos de generationer som kommer att växa upp till att föra landet vidare?
Det gör mig så ledsen och arg att inse att unga (eller gamla) människor måste dö innan vi skall vakna till att inse att något måste göra. Att satsa på strängare vapenlagstiftning och internetpoliser är INTE att satsa på ungas välmående. Det gör man genom resurser, genom att satsa pengar på att det finns psykologer, elevhandledare, stödpersoner, speciallärare, kuratorer och hälsovårdare i skolorna, genom att bevara små skolor och små undervisningsgrupper, genom att förbättra samarbetet mellan skolan, socialvården och hemmet, genom att satsa på mentalvården så att alla som behöver hjälp kan få den, genom ungdomsgårdar och ungdomsledare, genom fritidsverksamhet, idrottsklubbar och amatörteatergrupper.
Barns och ungas välmående får kosta pengar. De är absolut värda det.
