I Finland är vi bra på att diskutera jämställdhet som en personlig fråga, istället för att kräva åtgärder på myndighetsnivå. För en gångs skull verkar den finländska lagstiftningen föregå attityderna. Jämställdhetslagen förnyades år 2005. I den förnyade versionen framgår kraven på myndigheterna klarare och strängare än tidigare. Myndighetskraven gäller i allra högsta grad även kommunen, som service- och utbildningsanordnare samt arbetsgivare. Kommunen skall i all sin verksamhet ”främja jämställdheten mellan kvinnor och män på ett målinriktat och planmässigt sätt, samt skapa och befästa sådana förvaltnings- och tillvägagångssätt som säkrar främjandet av jämställdheten mellan kvinnor och män vid beredningen av ärenden och i beslutsfattandet”. Detta innebär att begreppet jämställdhet integreras i samtliga delar av den kommunala verksamheten, och genomsyrar allt politiskt beslutsfattande. Wow. Lagtexten ställer hårda krav på kommunen, men öppnar även för möjligheter. Kommunen kan, får och skall som offentlig myndighet aktivt befrämja jämställdheten! Bra så, men vad innebär detta i praktiken?
Det finns färdigt utarbetade verktyg. Genom en könskonsekvensbedömning av den kommunala verksamheten samt av stadsbudgeten utvärderar man de följder som vår kommunala resursfördelning har för kvinnor och män, och omstrukturerar intäkter och utgifter för att främja rättvisa och jämställdhet. Genom ett kommunalt jämlikhetsutskott skapar man en instans som följer upp och utvärderar jämställdhetsarbetet. Genom årliga jämställdhetsplaner på kommunala arbetsplatser och i skolor följer man upp situationen på gräsrotsnivå och skapar strategier för hur eventuella problem kan lösas.
Men kommunen har även som arbetsgivare möjlighet att vara en jämställdhetsvälgörare av vikt. Av de 430 000 finländare som arbetar inom den kommunala sektorn är 80 % kvinnor. Det gör kommunsektorn till den största arbetsgivaren för kvinnor i Finland. Därmed blir stärkandet av den offentliga sektorn och tillräcklig finansiering av den offentliga servicen inte bara en fråga om jämlikhet och demokrati, utan även en fråga om jämställdhetsarbete i praktiken. Då resurserna minskar drabbas framför allt kvinnor. Förutom att vi utgör majoriteten av arbetstagarna inom kommunen är det även vi kvinnor som är de största användarna av de kommunala tjänsterna. Låg lönenivå, tidsbundna anställningar, en arbetsmiljö som leder till sjukskrivningar och utbrändhet samt en sjunkande servicenivå, är verklighet inom många kommuner idag. Tryggandet av den kommunala servicen och alla invånares jämlika tillgång till den, samt att undvika visstidsanställningar och löner pressade ner till miniminivån, är därmed ett viktigt steg till att göra verklighet av vår fina lagtext.
Li Andersson
Kandidat i kommunalvalet (Vänsterförbundet)
Insändare publicerad i Åbo Underrättelser 21.10.2008
