De gånger jag har varit med om att delta i eller ordna politiska demonstrationer och evenemang har jag flera gånger fått frågan ”Varför måste du vara så negativ? Varför måste du vara mot allt?” Då jag sedan varit och demonstrerat har jag flera gånger kommit på mig själv med att fundera på samma sak. Mot torgparkering, mot nedläggning av närbibliotek, mot detaljplanen för Raunistula, mot nedskärningar… är jag och alla andra som protesterar bara nej-sägare och negativa förändringsmotståndare?
Så enkelt är det inte. Det handlar om att känna att man har alternativ, och att inte genast anpassa sig till allt som presenteras. Säger jag aldrig nej så säger jag ju alltid ja, att det finns alternativ kommer man inte ifrån. Sedan är det förstås även en fråga om vem som får definiera agendan, presentera alternativen och bestämma vad som är ja – ibland är det studentkåren, ibland regeringen. Ta den alternativa årsfesten som ett exempel, en fest som ÅGV och andra föreningar börjat ordna för studerande som är trötta på frackar, dyra snapsar och stagnerade traditioner. I den Alternativa Årsfestens fall handlar det om att inte bara säga nej tack till det enda som presenteras, utan att skapa något man vill delta i. Den Alternativa Årsfesten är inte en anti-årsfest utan ett till alternativ, en möjlighet för fler att ha roligt under ett veckoslutet i februari. Och det finns säkert plats för tiotals fester till.
Men det finns andra alternativ än dem man kan dansa till. Inom hela landet har stora grupper av universitetsstuderande och – personal mobiliserat till en hel rörelse som kritiserar den nya universitetslagen som riksdagen håller på att godkänna. Kort sammanfattad handlar kritiken om den nya ekonomiska modell som universiteten skall bygga upp sin verksamhet enligt, om de externa representanterna i universitetens styrelser, om terminsavgifterna för studerande utanför EES-området, om de små och nationalekonomiskt olönsamma ämnenas fortlevnad och om minskad demokrati inom förvaltningen. Man befarar att universitetens autonoma ställning som skapare och spridare av fri kunskap och bildning är hotad, och att den nya modellen innebär att universiteten skall komma att fungera som företag.
Bakom denna kritik döljer sig inte ett nej till förändring utan en vision om ett alternativ. Visst skall universiteten förändras och förnyas, men det finns olika alternativ för hur det kan göras. Det finns andra förslag att säga ja till. Det måste föras en diskussion om dessa processer, en diskussion där även demonstranter och protestanter får plats – med sina idéer. Att marginalisera alternativa visioner till endast protester är det mest effektiva maktmedel som etablissemanget har.
På samma sätt ska jag tänka jag då jag demonstrerar – jag är här med mina alternativ: ja för ett bilfritt centrum, för en utveckling och utvidgning av närbiblioteken, för ett Raunistula med egnahemshus och för ökade anslag till kommunerna. Ja tack.
omarbetad version av text publicerad i ÅAS tidning Bullen
