Frågor som är svåra att tala om är lättast att tiga ihjäl. Samhällsdebatten i Finland har länge gått som katten kring het gröt runt frågor om invandring, flyktingar och rasism. Frågorna som det inte bör talas om. Det blir fel hela tiden, från vänster till höger fumlar man runt med begreppen – mörkhyad , nyfinländare, arbetsrelaterad invandring, medborgare – och sjunker bara djupare ner i den obekväma grop som man tycks gräva åt sig själv.
Då debatten tigs ihjäl är det plötsligt den aktör som klampar in på scenen och öppnar munnen som får definiera spelreglerna.
I samband med kommunalvalet 2008 stod det klart att Sannfinländarna nått de fina kabinetten, med avsikten att stanna för gott. Det populistiska protestpartiet är inte längre högljutt i marginalen, utan har nått centrum för samhällsdebatten. Men med Sannfinländarna har även deras språkbruk och begrepp fått plats på arenan. Att marginalisera ett parti som Sannfinländarna, med ett relativt stort (och växande) väljarstöd, är inte politiskt möjligt. Sannfinländarna, som har byggt upp en profil som protestkanal för dem som står lägst ner i samhällshierarkin, har nu nått en position där de har makt att styra debatten. Deras begreppsregister är inte längre ett pip från marginalen, utan ett språkbruk som skapar konnotationer som sprids.
Men vad består då detta begreppsregister av? Vad är det som händer i Finland då även samlingspartiets ungdomsorganisation kräver Astrid Thors avgång, med en retorik som säger att ”vårt” land har för mycket av ”dem”?
Begreppen invandring, flyktingströmmar och integration har under de senaste åren fått nya konnotationer i såväl den finländska som den europeiska samhällsdebatten. Invandringen sägs vara både en resurs och upphovet till nationella socioekonomiska problem. Nation och kultur blir centrala begrepp för denna politiska agenda. I takt med att det internationella samarbetet ökar och besluten fattas längre ifrån den enskilda individen, blir nationalstaten och medborgarskapet tacksamma begrepp att försvara inom det svårhanterliga, globaliserade politiska ramverket. Politiska rörelser beskriver sig som besvarare av värden som ”finländskhet” och ”finländsk kultur”, som ett sätt att svara på de problem som den ökade marginaliseringen i samhället, nedmonteringen av det nuvarande välfärdssystemet, ökande inkomstklyftor och känslan av utanförskap, för med sig. För denna politiska agenda blir det viktigt att lokalisera hoten någonstans, och att i motsats till dem konstruera det som är under attack, den gemenskap som skall försvaras och som väljare skall identifiera sig med. Skapandet av nationalitet som en exklusiv kategori används för att ge en identitet åt det som är utsatt för hot både utifrån och uppifrån. För att retoriken skall ha genomslagskraft måste alla veta vilka som är ”vi” och vilka som är ”dom”.
Detta begreppsregister tjänar klart ett politiskt syfte. Välfärdsstaten, medborgaren och nationaliteten blir viktiga brickor för att bygga upp den politiska vision som Sannfinländarna förespråkar. Trygghetsretoriken, den om ett ”vi” som bör försvaras, blir det trendiga (sorgligt nog) svaret på de möjligheter och utmaningar som globaliseringen ställer. Ras/etnicitet blir den skiljelinje man behöver, en åtskiljande faktor mellan de som skall få ta del av det som den forna välfärdsstatens traditionella resurser har att erbjuda, och de som inte får det.
Så hur svarar man? Denna retorik, med de konnotationer som dessa begrepp ges, är ett politiskt drag, en strategi som spelar på folks emotioner (på samma sätt som alla partier gör). Därför skall den inte heller tigas ihjäl – utan besvaras politiskt!
Vägen vidare är ett nytt grepp om den samhällsförändring som skett, och en ompositionering till den verklighet som nu skall mötas. Det internationella samarbetet och den globala arbetsmarknaden är inga övergående trender, utan har redan nu helt förändrat traditionella begrepp som arbete och nationalstat. Den nya välfärdsstaten finns inte i 60-eller 70-talens folkhem, utan bör utgå från en ny begreppskategori samt universellt definierade rättigheter.
2000-talets världshem bör ta fasta på allas rätt att röra sig fritt, rätten till arbete och rätten till den egna identiteten.
