Två månader efter EU-valet är det endast parlamentarikers rätt att få barn som vår EU-politiska debatt handlar om. I sig är det ingen större skillnad på nivån nu och innan valdagen, valet till Europaparlamentet är kanske det val där samhällsdebattens innehållslöshet är som mest framträdande. Istället fylls den politiska estraden av politiker-kändisar av de mest varierande slag, intetsägande TV-reklamer, flashiga hemsidor och valgodis. Här är det pengar och image som gäller, då nyhetsbevakningen ändå fokuserar på personer och inte på paneler.
Infobroschyrer realiseras inte i medvetenhet
De flesta kandidater levererade dessutom ett förvånansvärt naivt och platt budskap. Korta fraser om att klimatförändringen skall bekämpas, att alla människor skall respekteras och att EU skall komma närmare medborgarna räcker inte för att göra denna institution rättvisa. Bristen på perspektiv är snudd på löjlig. En trovärdig inställning till unionen som är juridiskt unik i sitt slag skall inte endast innehålla politiska rubriker över ämnen som behandlas i parlamentet, utan även en analys av unionens struktur, en insikt om parlamentets nuvarande roll och eventuella framtida befogenheter samt ett tillvägagångssätt, en vision, om hur floskeln om ett demokratiskt Europa nära invånarna verkligen kan förverkligas. Att undvika den heta potatisen om EU:s förhållandevis stora förtroendekris och européernas stora ointresse för detta politiska och juridiska samarbete borde vara snudd på omöjligt då man kandiderar i ett val som mindre än hälften av invånarna röstar i. Men icke.
EU:s politiska struktur gör inte heller valen lätta för oss väljare. Trots otaliga informationshäften med den stjärnbeströdda flaggan och färgglada illustrationer om trepelarmodellen realiseras detta inte i en politisk förståelse av beslutsfattandet. Eller ett intresse. Då vi försöker påverka genom valet till Europaparlamentet försvinner våra invalda sedan för fem år, till en aktiv politisk arena som vår inhemska media trots allt inte förstår att bevaka. De välbekanta inhemska partitillhörigheterna vi röstat på blir en del av okända europeiska grupperingar, grupperingar som har avgörande betydelse för våra invaldas röstningsbeteende. Dessa är politiska grupperingar vars linjedragningar och profil ingen bryr sig om att diskutera, och som vi inte känner till.
Sedan finns det även det andra EU-valet, som för de flesta är mer bekant som det trygga och traditionella riksdagsvalet. Kampen om regeringsplatserna är även en kamp om rätten att representera Finland i ministerrådet, EU:s andra lagstiftande organ, och det forum där det mellanstatliga politikerandet sker.
Men EU, nej det behandlar vi inte under riksdagsvalet. Det blir för krångligt.
Vänstern + EU = sant?
Men kampanjen inför årets Europaparlamentsval var inte bara en uppvisning i enkla budskap och brist på innehåll, utan även en uppvisning i hur svårt EU är för vänstern. När det är ont om benhårda besked, budskap och positioner tar man istället till värderingar, dessa i politiska sammanhang abstrakta begrepp genom vilka man försöker skapa en identitet, inte ett innehåll, som väljarna kan ty sig till. För den finländska vänstern var det Samvete man försökte sig på, som om man ville uppmana vänsterväljarna att vara samvetsgranna nog att överhuvudtaget rösta. Inte ens det gick vägen.
EU är svårt därför att vi i Finland lagt locket på vår EU-kritik sedan det blev ja i folkomröstningen 1995. Ja-Nej-diskussionen om EU-medlemskap må inte vara det mest konstruktiva sättet att närma sig ämnet, men just denna diskussion som på vänsterhåll förs inom många länder, innebär ändå en infallsvinkel som saknas i den finska debatten. Jag anser diskussionen vara viktig, därför att den handlar om trovärdighet. Hurdan ser en trovärdig vänsteragenda ut i fråga om EU? Kan vänstern alls vara det?
Unionen är enligt sitt grundfördrag en union med ”marknadsekonomi och fri konkurrens”, och kan med hänvisning till dess långa historia som strikt ekonomisk gemenskap med stark inriktning på fri marknad och avreglering, med all rätta beskrivas som en i grunden nyliberal institution. Då högerpartierna biter fast i en utan frågor-positiv inställning till denna institution ifrågasätts EU som struktur eller forum inte nämnvärt. Med vilket budskap marscherar vänstern trovärdigt in på denna arena, tillräckligt trovärdigt för att få väljarna med sig? Och är det trots allt bättre att hålla sig utanför, att konsekvent motsätta sig medlemskap och federativa lösningar? Är EU föränderligt? Medan vänsterpartierna pläderar för ett socialt Europa håller högerkanten munnen stängd, utan att formulera vilket Europa som är deras. Och om det nuvarande EU är högerns lekplats, uteblir den kritiska diskussionen naturligtvis även där.
Europeiska Unionen har kommit för att stanna, det står klart. Om vänstern väljer att ställa sig utanför kampen om makten inom denna institution misstror man de egna budskapen. Ett sådant val innebär även en politiskt svår positionering, där man avsäger sig möjligheter att påverka inom en viktig arena. Om man misstror sin egen trovärdighet inom EU, hur skall man då formulera den på hemmaplan? Framtiden kan se ut hur som helst för den Europeiska Unionen, och ett beslut att ställa sig utanför verkar både dödfött och fegt. Således måste vänstern hävda sin plats inom EU, vara beredd att ta makten inom den nyliberalistiska institutionen och framförallt, bevisa att det finns plats för politiska budskap och lösningar från vänsterkanten. Unionen är föränderlig, och har transformerats enormt under sin levnadsbana. Den som har och tar makten är den som formar EU. Vänstern tjänar på att se EU enbart som en struktur man måste erövra, inte en politiserad institution man ända från början varit utesluten från.
En klar och modig agenda
Som trovärdig EU-aktör skall vänstern inte ta till enkla och svaga lösningar som en kampanj som vädjar till opolitiska begrepp som samvete, utan presentera klara riktlinjer för vad som är nej och ja INOM unionen. Fokus skall ligga på den politik man genom EU som struktur vill föra, och det är vänstern som måste fortsätta att påtala den förtroendekris som existerar. Unionen måste förändras, då medborgarna inte är med den. Att folket protesterar mot de federala lösningarna är inget under då de inte haft någon som helst social förankring. Kapitalet flödar fritt medan inkomstklyftorna ökar. Medborgarna har fram tills för några år sedan inte haft någon roll inom denna institution, inte undra på att det europeiska medborgarskapet inte öppnar sig direkt. Att utveckla jämlikheten och en rättvis fördelning inom unionen genom det europeiska medborgarskapet är en uppgift för den europeiska vänstern, liksom skapandet av bindande normer i fråga om grundläggande fri- och rättigheter samt mänskliga rättigheter. Den europeiska stadgan om grundläggande rättigheter, en europeisk standard för ett fungerande grund- och socialskydd, minimikrav i fråga om miljöskydd och arbetstagares rättigheter, internationella kampmöjligheter i fråga om arbetskonflikter, möjligheter till betydligt striktare reglering av finansmarknaden – visst finns det en agenda för vänstern i EU. Vi måste bara tro på det själva.
