Lite över ett år. Det är allt som återstår innan Åbo officiellt inleder sitt år som kulturhuvudstad i Europa.
Vi Åbobor, som är lyckliga nog att få ta del av projektets ambitiösa målsättningar realiserade i verklighet, borde väl fortsättningsvis vara exalterade och glada. Vi minns väl fortfarande, detta om hur hela kulturhuvudstadsprocessen ”för många europeiska städer inneburit en viktig möjlighet till övergripande utveckling av den egna regionen, bland annat ur ett kultur-, turism- och sysselsättningsperspektiv och med avseende på stadsbilden”. Kulturhuvudstadsprojektet skulle för Åbo vara en process som gynnar alla, staden skulle leva upp både kulturellt och ekonomiskt och såväl Åbobor som konstnärer skulle få njuta av en stad där både kulturen och stadsbilden lever, uppskattas och mår bra. Detta skulle vår stackars stad mer än väl behöva. Under det gångna året kommer det med jämna mellanrum notiser om hur Åbo förlorar i jämförelser med andra stora finländska städer. I ett nötskal: Åbo stad är odynamiskt, både i fråga om den ekonomiska, miljömässiga och kulturella utvecklingen och om den politiska kulturen, Åbo stad har även en negativ nettoinflyttning, vilket betyder att invånarna tvingas eller väljer att fly fältet.
Att kulturhuvudstadsåret för Åbo kommer att bli ett klart mer problematiskt projekt än vad som målades upp i projektbeskrivningen står vid det här laget klart. Därmed blir kulturhuvudstadsåret knappast ett projekt som på ett år lyckas med det Tall Ship’s Race faktiskt lyckades med på fyra dagar. Jämförelsen är naturligtvis orättvis, men bottnar sig framför allt i detta: Ett evenemang som både turister och Åbobor uppskattar och gärna deltar i, som får oss att se på vår odynamiska hemstad på ett annat sätt. Mot kulturhuvudstadsåret haglar kritiken redan sedan en längre tid in från olika håll och kanter, än är det välrenommerade operasångare, än autonoma kulturaktivister. Var är det då som har gått snett i processen, och vems är felet?
Att på något sätt avgränsa och indela den kultur (ett begrepp som enligt sin definition står för allt som människan skapar) som finns och skapas i en stad är förstås ett omöjligt projekt. För oss som invånare är biblioteken en lika självklar del av stadskulturen som en fri dansteatergrupp, det spelar ingen roll vem som äger utrymmena eller av vem stöden kommer. Stadskulturen omfattar allt och inte enbart det som produceras av staden. En stad skulle vara långt ifrån en kulturstad om det inte fanns både fria grupper, enskilda konstnärer och kommunala kulturinstitutioner som verkar inom den.
I Åbo organiseras kulturhuvudstadsåret av en stiftelse, en modell som i andra euroepiska länder fungerat bra. I Åbo har detta arrangemang bidragit till det grundläggande problemet med hela kulturhuvudstadsprojektet: vi har en stiftelse som med mycket jobb och många pengar skall genomföra ett enormt kulturår, samt en stadsförvaltning som successivt skär ner på anslagen till kulturen. För en kulturarbetare eller en vanlig kulturnjutare är detta en byråkratisk ekvation som inte kan gå ihop. En tillfällig stiftelse kan som utomstående aktör inte bygga upp en kulturstad, än mindre en kulturHUVUDstad, om inte beslutsfattarna i staden är inne på samma linje. Stiftelsen fungerar som en enhet så gott som separat från staden, vilket i Åbo har betytt svårigheter redan i fråga om marknadsföring, administration och förvaltning. Stiftelsen måste exempelvis hyra marknadsföringsutrymme av staden, som samtidigt som staden ger (samma) pengar åt ”sitt” projekt. Samarbetet mellan stiftelsen och kulturväsendet i Åbo stad är så gott som obefintligt, den ena kulturhanden vet inte vad den andra gör.
Det står nu klart att man inom Åbo stad verkar anse att kulturhuvudstadsåret är stiftelsens projekt, inte stadens.
Kritiken måste ha rätt adress: Det är inte kulturhuvudstadsprojektets fel att närbibliotek stängs och slås ihop. Synen på kultur inom Åbo stad stöder helt enkelt inte ett projekt som kulturhuvudstadsåret. Och kulturhuvudstadsprojektet, som staden själv initierat och lovat finansiera, blir politiskt betydligt svårare att genomföra då staden samtidigt väljer att dra åt svångremmen och minska kultursektorns budget. Värdet på stadens utlovade 18 miljoner minskar i samma takt som kultursektorn budget minskar. Idén med detta stöd var ju att stöda kulturarbetet i Åbo på lång sikt och den verksamhet som redan finns – det är ju dessa aktörer som de facto utgör hela stommen för kulturhuvudstadsåret, och projektets legitimitet. Det blir svårt att motivera storleken på detta bidrag, då staden i övrigt fungerar på sparlåga. Samtidigt är även stiftelsen beroende av dessa pengar, för att förverkliga kulturhuvudstadsåret på bästa sätt, och, så att säga, minimera floppen. Några bestående funktioner och ett långvarigt kulturuppsving för Åbo kan vi ändå sluta prata om redan i detta skede. Men för kulturtörstande Åbobor duger ett kulturhuvudstadsKRISår lika bra. Vi vill inte se 18 miljoner som ett minus i stadens kassa och ett plus i stiftelsen, vi vill se en stad som förbinder sig till kulturarbetet OCH kulturhuvudstadsåret på lång sikt. För det kan pengarna användas på helt andra sätt.
Så vad har vi att vänta oss år 2011?
Förhoppningsvis blir det ett spännande och överraskande år, då fler Åbobor än vanligt inte bara upplever kultur i någon form, utan även själv tar del av den. Men i fråga om våra kulturinstitutioner; stadsteatern, muséerna och filharmoniska orkestern, vårt biblioteksväsende, vår kulturutbildning på högskolenivå och alla de fristående kulturaktörerna som verkar i vår stad, kan vi bara hoppas på en helomvändning i fråga om inställningen till kultur inom staden, såväl bland beslutsfattare som tjänstemän.
Annars blir Åbos kulturhuvudstadsår framförallt en uppvisning i ironi, då staden som i övrigt skär ner på kulturanslagen och använder statliga kulturbidrag för att lappa en trasig ekonomi, plötsligt vill framstå som kulturvänlig. Kulturhuvudstad, rentav.
