Det mest spännande med hela denna skandalifierade pengaaffär är att se vilka de bestående förändringarna blir. Att partier får finansiella stöd överraskar knappast ingen, inte heller det faktum att vissa instanser har starka intressen i att finansiera specifika partier. Därmed stöder näringslivet högern, som för en företagar- och kapitalvänlig politik. Att vissa fackförbund stött vänstern, som trots smärre felsteg, nog rätt så konsekvent kört en politik som betonar ett starkt socialskydd och såväl arbetstagares som –lösas rättigheter, anser jag inte heller vara något avslöjande av skandalvärde. Så vari ligger skandalen? – I den omdömeslöshet som bottnar i den långsamma process som uppnystandet av de olika stöden varit, i den tröttsamma minnesförlust som politiker bemöter press och medborgare med, och framförallt – i det faktum att offentliga medel i slutändan använts för finansiering av vissa partier.
Detta är bakgrunden till den kris som nu råder. En kris som handlar om förtroendeförlust, och framförallt – om systemets legitimitet. I fråga om legitimiteten får denna kris mer luft under vingarna av den underliggande kris som varit på gång under en längre tid i vårt finska samhälle. Förtroendet gick förlorat för länge sen, och på den punkten ger jag finansministern rätt i att detta inte är en regeringsfråga. Valfinansieringshärvan bottnar i en finländsk praktik som är odemokratisk, men den skandal den gett upphov till är symptomatisk för det politiska klimat som råder i vårt land.
Detta innebär dock inte att man skall förringa skandalen, de krav som ställs såväl inom riksdagen som ute i samhället och de följder denna härva måste ha. Även som praktisk fråga är denna skandal en fråga om principer för det demokratiska statsskick vi har, hur vi anser att det skall se ut och hur våra förtroendevalda har rätt att agera. Riksdagsledamöternas omutbarhet, goda moral och ”oklanderlighet” är bland de få kriterier och krav vi medborgare har att förlita oss på under de mellanår då vi är berövade rätten att inom systemet agera politiskt. Därför är denna fråga allvarlig. Det minsta man kan kräva och som bör hända är att enskilda politiker tar sitt ansvar, att det sker förändringar i fråga om valfinansieringslagstiftningen, samt vissa mer omgripande följder som förhoppningsvis realiseras i större öppenhet och varsamhet i fråga om hela det politiska livet – från botten till topp.
Vår statsminister Vanhanen, som genom sitt dåliga minne och sina stiftelsestöd utmärkt sig som ett av de mest ruttna äggen i korgen, borde ta konsekvenserna av sitt agerande samt vara känslig för den politiska atmosfären. Vanhanens avgång är nästan ett minimikrav då en politisk skandal av en sådan här omfattning och politisk allvarlighet skakar ett land. Till denna grad borde man vara tvungen att ta hänsyn till folkopinionen, allt annat borde vara politiskt självmord. I detta sammanhang är det även skäl att lyfta upp Jäätteenmäki, Vanhanens partikamrat och föregångare. Hennes avgång var en så lätt sak att väljarna knappt hann blinka, trots att själva sakfrågan var av mindre allvarlig natur än nu, åtminstone ur ett väljarperspektiv. Om Vanhanen sitter kvar uppvisar han inte enbart ett sällsynt dåligt politiskt omdöme för en politiker i hans ställning, utan även att bäste broder-nätverken är hårdare än stål. Männen sitter fastklistrade där de sitter.
En reform av valfinansieringslagen är en annan av de minimiföljder jag anser att man som medborgare skall kunna vänta sig. Den nya valfinansieringslagen bör ha betydligt strängare kampanjtak för enskilda kandidater och partier, klarare regler om hurdana stöd och i vilken utsträckning de bör redovisas samt innehålla krav på så gott som total öppenhet. Tak för kampanjkostnader är ett välbehövligt inslag för den finska valrörelsen, och är förhoppningsvis tillräckligt strängt tilltaget för att ha demokratibefrämjande effekt.
Sedan är det frågan om nyval. På ett principellt plan är frågan mycket viktig, och absolut inte någon som man får tolka utgående från rådande opinionsundersökningar. Frågan om nyval får därmed inte bli en fråga om sannfinländarnas eventuella framgång eller vänsterns eventuella nederlag. Då reducerar vi hela frågeställningen till att endast vara ett realpolitiskt spel mellan de existerande makthavarna, ett agerande som är rätt så absurt med tanke på att hela kravet på nyval motiverats genom principer, att det är en fråga om vårt finländska demokratiska system och det faktum att våra folkvalda förlorat sitt förtroende och sin legitimitet. Är inte väljarperspektivet det essentiella i denna härva? Själv skulle jag förespråka ett nyval för att det är det enda sättet att försöka korrigera och råda bot på denna förtroendekris. För det är, som tidigare framkom, inte enbart en fråga om valpengarna. Dessa var droppen som fick bägaren att rinna över, vår bägare som fyllts av apati, alienering och politikerförakt redan under en längre tid.
I fråga om nyval har jag dock själv ett förbehåll. Den nya valfinansieringslagen måste ha trätt i kraft. Att hålla nyval för att rädda systemet på basis av den lag som så att säga fällde det, är som tanke bara absurd. Men den lagen är på kommande under detta år, det vet vi ju. Därmed gör den inte kravet på nyval det minsta inaktuellt.
