Dags att återuppliva bloggen efter en paus efter valet. Sedan jag startade den här bloggen i början av år 2008 har mycket hänt såväl i Finland som i mitt liv. För Finlands del innebar riksdagsvalet i våras att vi efter åtta år av borgerlig regering nu istället såg en historisk seger för högerpopulismen, och till slut en regnbågsregering av en sådan bredd att de ideologiska skillnaderna riskerar att försvinna. För Finland har de senaste åren inneburit en finanskris som nu övergått i en låne- och underskottskris, ökade inkomstklyftor, en privatisering av universiteten och en allt snabbare förändring av arbetsmarknaden, där speciellt unga arbetstagare jobbar i allt osäkrare och kortvarigare (märk här den i detta sammanhang välanvända eufemismen ”flexiblare”) anställningar .
För mig är skillnaden mellan då och nu främst att det politiska blivit något som jag upplever att är det som jag gör. Från att vara engagerad har jag blivit någon som många skulle kalla för en politiker, fast det är en benämning som jag aldrig själv kommer att kunna befatta mig med. Begreppet politiker avgränsar det politiska till att vara något för dem som har privilegiet att kunna göra det på heltid och som dessutom få ersättning för det. Politik är inte yrke som man kan få. Det är vardag och de vardagskamper man för, vare sig det har något att göra med parlamentarisk påverkan eller ej.
Riksdagsvalet 2011 var en fantastisk personlig upplevelse för mig. Genom valkampanjen fick jag möjligheten att konkret få uppleva vilket enormt kollektivt arbete som ligger bakom små och stora politiska segrar. Valkampanjer handlar inte om enskilda personer utan om en mångfald av dem, och om de frågor man vill och ofta även känner att man måste köra. Då en stark vilja att förändra och en hel del politisk ilska delas av en grupp människor finns det inget som kan stoppa en. Jag fick 2170 personliga röster i valet och blev som tredje person på Vänsterförbundets lista suppleant. Det är ett enastående fantastiskt resultat för en förstagångskandidat och motiverade mig tusenfalt att fortsätta mitt politiska arbete. Ungefär en månad efter valet, den 29 maj, blev jag vald till Vänsterungas ordförande på organisationens förbundsdag. Ordförandeskapet är ett tvåårigt förtroendeuppdrag och en fantastisk möjlighet för mig att få fortsätta att vara arg, och ung.
Det politiska fortsätter med andra ord att för mig vara det som utgör mitt liv och min vardag, och den ilska som jag alltid känt att varit till stor nytta för min politiska verksamhet finns kvar. Därmed kommer även bloggandet här att fortsätta som aldrig förr.
