Artikel till Teater Viirus programblad för pjäsen Tillsammans
Detta år har karaktäriserats av såväl revolten som det kapitalistiska systemets kris. Den europeiska skuld- och lånekrisen och den ekonomiska krisen i USA har påvisat hur maktlösa de demokratiska institutionerna är inför marknadskrafternas nycker. Finansinstituten, bankerna och börshajarna har gjort upp sina egna spelregler och politikerna tvingas av rädsla för följderna av en global depression att dansa efter deras pipa. De ekonomiska kriserna och beslutsfattarnas fumlande försök att råda bot på den snöboll som satts i rullning på en marknad som fungerar enligt sin egen logik, gör synlig kapitalismens anarkistiska karaktär. Saker sker och politiker reagerar, men ingen tar ansvar för utvecklingen. Plötsligt står det klart att det nog inte finns någon som kontrollerar den.
Samtidigt har en känsla av maktlöshet även smugit sig in i vår vardag. Osäkerhet har blivit ett bestående element i de flesta människors liv. Utbildning är inte längre en garanti för arbete, det blir allt svårare att få anställning och utkomsten är oregelbunden. Att planera framtiden känns mest som ett skämt för den generation som vuxit upp i en värld av ett ständigt nyhetsflöde och snabba förändringar, där arbetsmarknaden innebär växlande mellan studier, snuttarbetande och freelancande. Du kan inte kontrollera din omgivning, och därmed inte heller din egen livssituation.
I år har vi sett en ny typ av proteströrelse. Som motor fungerar ingen politisk övertygelse, utan en frustration över en kollektiv känsla av maktlöshet och över en alternativlös samhällsutveckling. I Spanien sammankallade unga indignados arbetslösa, prekära, studerande och unga till en ockupation av torgen i alla större städer. I september ockuperades kapitalismens högkvarter, Wall Street, och protesterna växer och sprids.
Man kallar detta en protest för 99 % av folket, för alla dem som inte tjänar på kapitalismen. Detta är de ”vanliga” medborgarnas uppror, där partier och ideologiska dogmer åtminstone utåt har lyst med sin frånvaro. Med hjälp av nätet samlar man aktörer från hela världen och gör protesten gemensam, utan att någon behöver bli en anonym del av en massa som presenterar sig som ideologiskt homogen. Sådan är protestens anatomi idag.
Men det finns ett element som saknas i denna rörelse. Plötsligt är det rätten att överhuvudtaget ha kontroll över hur vårt samhälle ser ut som är protestens motor, och inte det samhälle vi vill skapa. Det finns en ironi i att kapitalismen eskalerat så till den grad att man tar till gatorna för att försvara möjligheten att överhuvudtaget förändra samhället – oberoende av partipolitisk eller ideologisk hemvist. Det är ju inte försvaret av det demokratiska systemet som i väst stått i centrum för de politiska kamperna, utan snarare visionen av det samhälle man genom det vill skapa.
En protest utan politisk organisation är dock inte opolitisk. Denna rörelse behövs, därför att den signalerar att folk fått nog. Men en behövlig byggsten i samhällspåverkans arkitektur är svaret på vart man är på väg. För att återta makten måste man säga vad man ska göra med den. Vi har vaknat upp till att något bör göras. Nu är det dags att högljutt börja prata om vart vi vill komma.
