Det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna hör i dag till de största i Finland och utvecklingen följer i stort sett den i Sverige. Efter att vit makt-strukturer upplösts har ytterhögern gjort sitt bästa för att göra sig rumsren genom eufemismer som ”invandringskritisk”. Samtidigt har de försökt ta avstånd till öppet rasistiska grupper, nazister och förintelseförnekare.

I april 2011 ritades Finlands partipolitiska karta om. Det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna gick från ett väljarstöd på 4 procent och 5 ledamöter till att vara tredje största parti med 19 procent och 39 ledamöter. Sannfinländarnas framgång kan tillskrivas flera orsaker. För det första kom partiets jordskredsseger efter 20 år av likriktning inom finländsk politik. Sedan 1980-talet har Finlands tre stora partier, det agrara centerpartiet, socialdemokraterna och det högerliberala samlingspartiet, dominerat finländsk politik. Genom omfattande politiska kompromisser har de tre partierna i skiftande parkombinationer kunnat bilda stabila majoritetsregeringar, som har gjort det extremt svårt att skilja de olika partierna åt.

Enligt resultat från en omfattande undersökning av valet gjord på Åbo universitet har Sannfinländarna lyckats fiska i centerpartiets och socialdemokraternas vatten främst genom sin kritik mot EU och ”lata greker”. Orsaken till Sannfinländarnas framgång kan med andra ord knappast reduceras till en rasistisk agenda. Samtidigt står det klart att partiets ökade understöd sammanfaller med en explosionsartad spridning av rasistiska idéer i Finland. På bara ett par år har stämningen i den offentliga debatten genomgått en radikal förändring. Forskare som kommenterar invandring eller mångkulturella frågor får ta emot hotelser och hatbrev. En öppet rasistisk retorik har gjort intrång i flera partier, allt eftersom de anpassat sig till väljarflykten mot höger.

Sannfinländarna grundades år 1995 på ruinerna av Finlands landsbygdsparti, FLP, ett konservativt agrarparti som hade verkat i Finland sedan 1959. FLP saknar motstycke i de andra nordiska länderna, fast en viss koppling till den första vågen av nordiska högerpopulistiska partier kan göras. Efter ett antal interna kriser konkursförklarades FLP 1994.

Till skillnad från Sverigedemokraterna var Sannfinländarna inte ursprungligen ett parti med rötter i högerextrema miljöer. Visserligen hade redan FLP profilerat sig genom grovt rasistiska ställningstaganden, då Finland i början av 1990-talet i samband med krisen i Somalia för första gången tog emot ett större antal utomeuropeiska flyktingar. Men en granskning av Sannfinländarnas tidiga partidokument visar att rasistiska idéer hade en rätt marginell plats i partiets framtoning fram till andra halvan av 2000-talet.

Brottet mellan FLP och Sannfinländarna var först endast formellt. Det nya partiet grundades av en kärngrupp från det gamla, med vissa förändringar i ledarskiktet. I dag, 15 år senare, är Sannfinländarna ändå ett politiskt heterogent parti med två huvudsakliga grupperingar. Den första representeras av partiledaren Timo Soini, en av Europas mest kända nationalistiska euroskeptiker, och har fortfarande en klar förankring i den högerkonservativa populismen. I Soinis regi profilerar sig partiet som ett ”arbetarparti utan socialism” med euroskeptisism som ledande politiskt tema. Den andra gruppen företräds av personer med bakgrund i den högerextrema och islamofoba gruppen Suomen Sisu. Det är just Suomen Sisu man måste granska för att begripa Sannfinländarnas rasistiska politik i dag.

Suomen Sisu grundades år 1998 som ungdomsförbund för Finskhetsförbundet, en organisation med syftet att bevaka det finska språkets ställning. Efter bara ett par år uteslöt Finskhetsförbundet Suomen Sisu ur sina led på grund av anklagelser om att gruppen skulle ha varit nazistisk. Att kalla Suomen Sisu nazistisk är ändå aningen vilseledande. Den nazistiska herrefolksrasismen har en marginell position inom Suomen Sisu. Istället är Suomen Sisus rasism etnopluralistisk.

Etnopluralismen kan kallas för ett fascistiskt intrång i det liberala rättighetstänkandet. Den bärande idén är att alla folk och nationella kulturer har ett egenvärde som måste skyddas. Kulturer kan och bör inte blandas sinsemellan, annars följer oundvikligen konfrontationer. Fast de etnopluralistiska idéerna avskriver den biologiska rasismen, så är det praktiska målet ”global apartheid”, så som Rasmus Fleischer skrev i Aftonbladet (9.8.11). I Sverige är det på rörelsenivå främst Nordisk ungdom som representerar den etnopluralistiska tendensen. Även Sverigedemokraternas sätt att undvika anklagelser om rasism baserar sig på en liknande retorik.

Idén om etnopluralism utvecklades i amerikanska och franska högerextrema tankesmedjor under 70-talet och har sedan dess blivit mainstream inom en växande skara partier. Etnopluralismens främsta uttryck i dag är det ökande hatet mot det mångkulturella samhället samt islamofoba föreställningar om ”civilisationernas kamp”. Etnopluralismen är tätt sammankopplad med counter jihad-rörelsen, den islamofobiska och konspiratoriska rörelsen som företräds av bland annat Gates of Vienna och Ayan Hirsi-Ali, och är även Anders Breiviks ideologiska hemvist. Suomen Sisus programförklaring är rakt av etnopluralistisk och än i dag fylld med åsikter så som att ”alla folk, raser och kulturer är i sig värdefulla och deras naturliga utveckling bör tryggas”.

I början av 2000-talet var extremhögern i Finland helt marginaliserad. 1990-talets vit makt-miljö hade imploderat efter ett antal hårda fängelsestraff mot rörelsens aktivister. Samtidigt saknade även mera salongsfähiga rasister politisk organisation. Suomen Sisus webbforum blev en av de främsta diskussionsarenorna för den splittrade rörelsen. Organisationen placerade sig från första början inom den högerextrema traditionen: webbplatsen länkade till en mångfald av europeiska högerextrema grupper och en lista på rekommenderad litteratur innehöll böcker av bland annat den tyska nazisten Alfred Rosenberg och den amerikanska nynazisten David Duke. Till sin profil liknade Suomen Sisu aningen den svenska, numera nedlagda nyfascistiska gruppen Nordiska förbundet. Bägge grupper hämtade inspiration från den nya högern i USA och Frankrike. Medan Nordiska förbundet hade tagit mera intryck från traditionalismen och Suomen Sisu var paleokonservativt så hade bägge grupper en ”nyhednisk” retorik och stil, med blonda och blåögda skandinaver och livsrunor i deras grafiska material. Suomen Sisu besökte vid åtminstone två tillfällen Nordiska förbundets årliga ”Nordiska festival” samt Front Nationals samlingar i Frankrike.

Suomen Sisus och Nordiska Förbundets principprogram låg mycket nära varandra, men mot slutet av 2000-talet gled grupperna både ideologiskt och strategiskt åt olika håll. Medan Nordiska förbundet behöll en ”identitär” och nyhednisk profil, anammade Suomen Sisu allt starkare en islamofob agenda. Det första offentliga draget var då Suomen Sisu år 2006 bland ett fåtal andra nordiska grupper publicerade de omtalade Muhammedkarikatyrerna. Samtidigt förberedde gruppen en strategisk helomvändning i sin verksamhet och offentliga framtoning.

I samband med kommunalvalet 2008 rensades Suomen Sisus sidor nästan helt på ideologiskt material. Forumet stängdes, liksom alla textarkiv. Endast den gamla principförklaringen blev kvar. Ungefär samtidigt öppnades en ny webbsida och ett nytt diskussionsforum med namnet ”Homma”. Forumet samlade krafter från den härd av högerextrema och rasistiska finländska bloggar som redan några år frodats på nätet utanför de etablerade mediernas radar. Hommaforum saknar helt ideologiska utsmyckningar, men interna skämt från den högerextrema miljön finns det gott om. Namnet på forumet hänvisar till exempel till ett samtal mellan två nynazister i dokumentären Sieg Heil Finland från 1993.

Med drygt 7000 användare är Homma i dag det största politiska forumet i Finland (även om inläggen skrivs av en kärna på knappt hundra användare). Aktivisterna på forumet länkar dagligen till en mängd artiklar som de sedan kommenterar, ibland sakligt men oftast under devisen ”spam & destroy”.

Lanseringen av Homma var en del av en dubbeloffensiv av parti- och medieaktivism, nära sammanknuten till Suomen Sisu. Redan i riksdagsvalet 2007 hade flera “sisuiter” varit uppställda som kandidater för Sannfinländarna och i kommunalvalet 2008 var de ännu fler. De första kandidaterna med framgång var kändisar från blogosfären, så som Jussi Halla-aho, forskare i lingvistik och långvarig medlem i Suomen Sisu.

Halla-ahos politiska karriär började genom hans personliga blogg Scripta, som varit en av de främsta kanalerna för spridningen av ”invandringskritik” och counter jihadism. I riksdagsvalet 2011 fick Halla-aho med 15 000 röster näst mest röster i Helsingfors valkrets. Halla-aho är ett typexempel på hur aktivisterna från Suomen Sisu och Homma erövrat den offentliga debatten gällande migration, mångkultur och jämställdhet. Dessa aktörer har spelat en central roll i att skifta debattklimatet mot ett klart konservativare håll. Å ena sidan har rörelsen definierat sig som en censurerad opposition, å andra sidan har den definierat det finlänska medieklimatet under de senaste åren genom olika noga övervägda utspel. Halla-aho själv har varit åtalad för hets mot folkgrupp samt brott mot trosfrid efter att ha kopplat ihop islam med pedofili och påstått att det är ett genetiskt särdrag för somalier att råna och leva på socialbidrag. Allt detta var förstås endast ironi, menar Halla-aho och hans anhängare.

Homma har haft ett oerhört stort inflytande på den finska politiken i allmänhet och Sannfinländarnas politik i synnerhet. I offentligheten lyckades rörelsen redan i ett tidigt skede omdefiniera sig från att vara rasistisk till att vara ”mångkultur- och invandingskritisk”, en term som alla stora medier helt anammade. Halla-aho och hans meningsfränder har nästan helt fått definiera Sannfinländarnas invandringspolitik. Inför riksdagsvalet var två tredje delar av det invandringspolitiska avsnittet i partiets politiska program direkt kopierade från ett valmanifest som några sisuiter tillsammans med några andra kandidater publicerade innan valet 2011.

Sannfinländarna hade ändå bäddat för Suomen Sisus och motsvarande gruppers inträde sedan länge, redan flera år före Homma grundades. Redan år 2000 berättade Timo Soini i en intervju att han ville starta ett finskt högerpopulistiskt parti, liknande FPÖ i Österrike eller FRP i Norge. Trots att Soini menade att dessa partiers framgångar främst berodde på en förmåga att tala “folkets språk”, introducerades en restriktiv invandrarpolitik som centralt tema i Sannfinländarnas partiprogram. Aktivisterna från Suomen Sisu må alltså ha definierat Sannfinländarnas rasism, men Timo Soini spjärnade sannerligen inte emot.

Mer problematiskt än Sannfinländarnas ökade understöd är att nästan alla partier i Finland anammat en restriktiv agenda gentemot invandrare och olika minoriteter. Innan riksdagvalet drog regeringspartierna tillbaka planerade förbättringar gällande utlänning- ars arbetsuppehållstillstånd. Utlänningslagen i Finland skärps med jämna mellanrum och Finland fortsätter att utvisa flyktingar i strid med UNHCR:s rekommendationer.

En viktig parentes är att våldsamma högerextrema grupper lyft på huvudet i Finland för första gången på flera år. Den svenska nynazistiska gruppen Svenska motståndsrörelsen har fått en mycket aktiv avdelning i Finland – Finska motståndsrörelsen – samtidigt som ett flertal invandrarägda restauranger utanför huvudstadsregionen har fått utstå angrepp och brandattentat. Aktivister i Finska motståndsrörelsen har direkt kopplats till en pepparsprayattack mot Helsingfors Pride 2009 och knivhuggningen av en somalier i Helsingfors 2008.

Sannfinländarnas främsta framgång är alltså ett slags ”fascistisering” av den finländska politiken, en högervridning av hela det politiska klimatet. I strategin ingår att med jämna mellanrum pröva gränserna för den offentliga debatten genom olika kommentarer med högt chockvärde, så som när Jussi Halla-aho nyligen föreslog att endast en militärdiktatur kunde lösa krisen i Grekland.

Istället för att dissekera extremhögerns nya ideologier och organiseringsformer har tyvärr den finländska diskussionen gått i svenska spår. Vaga begrepp som ”extremism” och ”hatretorik” har reducerat den nya ytterhögern till fenomen som endast definieras genom sin opposition till den liberala självbilden av politik som rationell debatt.
Att de andra partierna delvis anammat ytterhögerns agenda för att undvika väljarflykten har gjort det ännu svårare än tidigare att skilja partierna åt. Detta gäller i synnerhet de tre stora partierna. Att debatten går i dessa spår har möjliggjort den allt mera omfattande nedmonteringen av den finländska välfärden utan någon egentlig opposition.

Inkomstklyftorna har under de senaste 15 åren vuxit märkbart på grund av omfattande inkomstöverföringar till arbetsgivare och storföretag, nedskärningar i den offentliga servicen och en för låg nivå på socialskyddet. Under de senaste åren har politiker från alla stora partier i allmänhet och centern i synnerhet dessutom ertappats med olika former av korruption. Detta har skapat, och skapar alltjämt, ett ständigt växande manöverutrymme för högerpopulismen i Finland.

Detta år har karaktäriserats av såväl revolten som det kapitalistiska systemets kris. Den europeiska skuld- och lånekrisen och den ekonomiska krisen i USA har påvisat hur maktlösa de demokratiska institutionerna är inför marknadskrafternas nycker. Finansinstituten, bankerna och börshajarna har gjort upp sina egna spelregler och politikerna tvingas av rädsla för följderna av en global depression att dansa efter deras pipa. De ekonomiska kriserna och beslutsfattarnas fumlande försök att råda bot på den snöboll som satts i rullning på en marknad som fungerar enligt sin egen logik, gör synlig kapitalismens anarkistiska karaktär. Saker sker och politiker reagerar, men ingen tar ansvar för utvecklingen. Plötsligt står det klart att det nog inte finns någon som kontrollerar den.

Samtidigt har en känsla av maktlöshet även smugit sig in i vår vardag. Osäkerhet har blivit ett bestående element i de flesta människors liv. Utbildning är inte längre en garanti för arbete, det blir allt svårare att få anställning och utkomsten är oregelbunden. Att planera framtiden känns mest som ett skämt för den generation som vuxit upp i en värld av ett ständigt nyhetsflöde och snabba förändringar, där arbetsmarknaden innebär växlande mellan studier, snuttarbetande och freelancande. Du kan inte kontrollera din omgivning, och därmed inte heller din egen livssituation.

I år har vi sett en ny typ av proteströrelse. Som motor fungerar ingen politisk övertygelse, utan en frustration över en kollektiv känsla av maktlöshet och över en alternativlös samhällsutveckling. I Spanien sammankallade unga indignados arbetslösa, prekära, studerande och unga till en ockupation av torgen i alla större städer. I september ockuperades kapitalismens högkvarter, Wall Street, och protesterna växer och sprids.

Man kallar detta en protest för 99 % av folket, för alla dem som inte tjänar på kapitalismen. Detta är de ”vanliga” medborgarnas uppror, där partier och ideologiska dogmer åtminstone utåt har lyst med sin frånvaro. Med hjälp av nätet samlar man aktörer från hela världen och gör protesten gemensam, utan att någon behöver bli en anonym del av en massa som presenterar sig som ideologiskt homogen. Sådan är protestens anatomi idag.

Men det finns ett element som saknas i denna rörelse. Plötsligt är det rätten att överhuvudtaget ha kontroll över hur vårt samhälle ser ut som är protestens motor, och inte det samhälle vi vill skapa. Det finns en ironi i att kapitalismen eskalerat så till den grad att man tar till gatorna för att försvara möjligheten att överhuvudtaget förändra samhället – oberoende av partipolitisk eller ideologisk hemvist. Det är ju inte försvaret av det demokratiska systemet som i väst stått i centrum för de politiska kamperna, utan snarare visionen av det samhälle man genom det vill skapa.

En protest utan politisk organisation är dock inte opolitisk. Denna rörelse behövs, därför att den signalerar att folk fått nog. Men en behövlig byggsten i samhällspåverkans arkitektur är svaret på vart man är på väg. För att återta makten måste man säga vad man ska göra med den. Vi har vaknat upp till att något bör göras. Nu är det dags att högljutt börja prata om vart vi vill komma.

Vänsterunga har lanserat en kampanj för grundinkomst vid namn Massit massoille! – Fyrk åt folket. Vänsterunga vill öka medvetenheten om grundinkomst som en lösning på den ökade osäkerhet som många upplever i vardagen. Målet med kampanjen är att ifrågasätta det nuvarande socialskyddsystemet, som begränsar folks självbestämmanderätt.

Fyrk åt folket-grundinkomstkampanjen betonar att svårigheter att hitta jobb och en osäker utkomst inte är ett marginellt fenomen, utan berör var tredje arbetstagare. En av målsättningarna med kampanjen är att öka folks medvetenhet om deras egen ställning och uppmuntra fler att kräva sina rättigheter.

På kampanjens hemsidor finns en sammanställning av ofta ställda frågor om grundinkomst, och i svaren har Vänsterunga presenterat en hurdan grundinkomst vänstern kräver. Förutom framställningen av vänsterns grundinkomstkrav presenteras på hemsidorna även olika modeller för grundinkomst samt experiment med grundinkomst som gjorts. Utöver detta publiceras blogginlägg om grundinkomst skrivna av experter inom området. Vänsterunga kommer även att ordna diskussionstillfällen som
behandlar grundinkomst runtom i Finland.

Enligt Vänsterunga försvarar en tillräckligt stor grundinkomst även arbetstagarnas rättigheter. Genom att garantera en utkomst i varierande livssituationer är grundinkomsten ett svar på arbetets och utkomstens ökade osäkerhet och de utmaningar detta medför.

“Grundinkomsten ifrågasätter den uppfattning om att människovärde endast förtjänas genom lönearbete som vårt nuvarande socialskyddssystem bygger på. Istället för att tvinga folk till lönearbete möjliggör en grundinkomst en större frihet för människor att välja hur de vill ordna sina studier, sitt arbete eller sitt företagande” säger Vänsterungas ordförande Li Andersson.

Kampanjen för grundinkomst är en del av den globala demokratirörelse som fokuserar på att kritisera ekonomisk och social ojämlikhet. Vänsterunga samlar på kampanjhemsidan folks erfarenheter av en allt osäkrare vardag på samma sätt som Occupy Wall Street-rörelsen, samt folks berättelser om hur en tryggad utkomst i alla livssituationer skulle förbättra vardagen. Istället för passivt motstånd vill Vänsterunga med sin kampanj presentera ett positivt alternativ till den diskussion om krisen som pågår runtom i världen.

“Arabvåren, den spanska demokratirörelsen och Occupy Wall Street i USA har uppstått som en följd av ett globalt demokratiunderskott och den ökade sociala ojämlikheten. Även i Finland har såväl inkomster som förmögenhet genom politiska beslut kanaliserats till allt färre. För att skapa en mer rättvis fördelning och för att stärka folks självbestämmanderätt behöver vi en grundinkomst, som grund för ett mer demokratiskt samhälle”, konstaterar Andersson.

Kampanjhemsidorna: http://massitmassoille.net/
Kampanjens video:  http://www.youtube.com/user/Vasemmistonuoret

För mig är skillnaden mellan då och nu främst att det politiska blivit något som jag upplever att är det som jag gör. Från att vara engagerad har jag blivit någon som många skulle kalla för en politiker, fast det är en benämning som jag aldrig själv kommer att kunna befatta mig med. Begreppet politiker avgränsar det politiska till att vara något för dem som har privilegiet att kunna göra det på heltid och som dessutom få ersättning för det. Politik är inte yrke som man kan få. Det är vardag och de vardagskamper man för, vare sig det har något att göra med parlamentarisk påverkan eller ej.

Riksdagsvalet 2011 var en fantastisk personlig upplevelse för mig. Genom valkampanjen fick jag möjligheten att konkret få uppleva vilket enormt kollektivt arbete som ligger bakom små och stora politiska segrar. Valkampanjer handlar inte om enskilda personer utan om en mångfald av dem, och om de frågor man vill och ofta även känner att man måste köra. Då en stark vilja att förändra och en hel del politisk ilska delas av en grupp människor finns det inget som kan stoppa en. Jag fick 2170 personliga röster i valet och blev som tredje person på Vänsterförbundets lista suppleant. Det är ett enastående fantastiskt resultat för en förstagångskandidat och motiverade mig tusenfalt att fortsätta mitt politiska arbete. Ungefär en månad efter valet, den 29 maj, blev jag vald till Vänsterungas ordförande på organisationens förbundsdag. Ordförandeskapet är ett tvåårigt förtroendeuppdrag och en fantastisk möjlighet för mig att få fortsätta att vara arg, och ung.

Det politiska fortsätter med andra ord att för mig vara det som utgör mitt liv och min vardag, och den ilska som jag alltid känt att varit till stor nytta för min politiska verksamhet finns kvar. Därmed kommer även bloggandet här att fortsätta som aldrig förr.

Valet kom och gick. Medan folk planerar flytt till Sverige och förfäras över Sannfinländarnas konstsyn, fortsätter diskussionerna i kulisserna. En av dessa gäller regleringen av vår finansmarknad. En arbetsgrupp inom finansministeriet, med medlemmar från bland annat Näringslivets centralförbund och Finansbranschens centralförbund, föreslår en ändring i värdepappersmarknadslagen. Lagen har länge stått i centrum för diskussionen om finsk grå ekonomi och skattesmitning.

I februari lämnade arbetsgruppen sitt förslag till ny lag för remissrunda. I värdepappersmarknadslagen stadgas bland annat om omsättning av värdepapper och om offentlig handling med dem. En av de viktigaste förändringarna som arbetsgruppens förslår är att det vid sidan om offentliga värdeandelskonton skall skapas ett icke-offentligt förvaltarregister för inhemska investerare. Bakom dessa ordmonster döljer sig en förändring i regleringen av finansmarknaden som är av intresse för hela samhället.

För tillfället är inhemskt innehav av finländska aktier offentlig information. Information om köp av aktier flyttas över till bolagens aktieregister, och kan kontrolleras via offentliga värdeandelskonton, t.ex. vid Värdepapperscentralen. Detta innebär att man kan kontrollera vem som äger aktier i ett finländskt företag. Detta system gör det även möjligt för skattemyndigheterna att uppbära kapitalskatt på dividender och försäljningsvinster. Detta gäller dock bara finländska ägare. Utländska aktieägare behöver inte registrera sig som ägare under sitt eget namn, utan ägandet registreras under bankens namn, på ett förvaltarregister. Därmed är det utländska aktieägandet inte offentligt.

Det finländska systemet med förvaltarregister har tidigare kritiserats därför att det kan utnyttjas för skattesmitning även av inhemska ägare. Genom anonymt ägande blir det ännu lättare att undvika skatter, speciellt som övervakningen av skattesmitning brister. Enligt utredningen Suomen kansainvälistyvä harmaa talous, förlorar Finland redan nu ca 800 miljoner euro om året på grund av skattesmitning som hänför sig till internationell investeringsverksamhet. Arbetsgruppen föreslår dock nu att förvaltarregistret skall öppnas även för finländska aktieägare, vilket innebär att även det inhemska ägandet blir osynligt.

Lagförslaget motiveras med ökad konkurrenskraft och att finländskt investerande i börsbolag ska bli mer attraktivt. I själva verket är det fråga om en lagändring som underlättar skattesmitning och bidrar till den grå ekonomin, samtidigt som viktig information om ägandeförhållanden inte längre är tillgänglig för t.ex. journalister. En lagändring av denna typ går stick i stäv med den internationella utveckling som efter finanskrisen betonat mer insyn i och reglering av investeringsverksamhet. Den är även ett uttryck för skenheligheten i debatten om den gråa ekonomin. Lagändringen underlättar skattesmitande för kapitalstarka aktieägare, dessutom i fråga om märkbara summor i förlorade skatteinkomster. Samtidigt klagas det på byggarbetare och städare som jobbar svart. Lagförslaget har även stött på stora protester av journalistförbunden. Den samhälleliga genomskinligheten minskar och det blir t.ex. omöjligt för media att kontrollera politikers aktieägande.

Genom att initiera en samhällelig debatt och pressa på de kommande regeringspartierna finns det en möjlighet att se till att detta lagförslag inte realiseras. Den stora förloraren i valet, Centern, hörde ironiskt nog till de drivande krafterna bakom förslaget. Huruvida och i vilken form förslaget når riksdagen återstår att se.

Däremot påminner detta lagförslag om hur viktigt det är att inte tappa fokus i den politiska debatten. Det finns starka lobbyorganisationer som inte alls använder sin energi på att planera en flytt till Sverige (där utländska banker för övrigt har informationsplikt till myndigheterna om aktieägande i Sverige).

Orsaken till uppsägningen av hyreskontraktet är Museicentralens dåliga budgetsituation. Hyresinbesparingen är bara 50 000 euro, men ändå mer än vad man kan använda på utställningarna i alla museer under hela året. Hela kultursektorns strama budgetramar leder till att Museicentralen tvingas spara på de fasta kostnaderna. I och med att ingen vill säga upp personal tvingas man därför säga upp hyreskontrakten för fastigheter, och sedan sprida ut verksamheten på de enheter som finns kvar. I kulturverkstadens fall innebär detta att man kommer att sprida ut verksamheten till museerna (bl.a. Åbo slott och Kurala bybacke), Seikkis och Vimma, enligt var det finns ändamålsenliga utrymmen lediga vid lämplig tidpunkt. Det står helt klart att detta kommer att förändra Kulturverkstadens verksamhet, som alltså tidigare fungerat som en egen enhet på Tavastgatan 15. Chefen för museicentralen meddelade oss medlemmar i kulturnämnden att liknande inbesparingsförslag är på kommande i framtiden. Men det är trots allt de förtroendevalda som ska fatta beslut om vad som prioriteras och vad inte, när svåra beslut ska fattas. Jag gjorde ett ändringsförslag som innebar att man skulle ha fortsatt att utreda om det fanns ersättande utrymmen, men inte säga upp hyreskontraktet. Jag inte kan förstå hur man kan prioritera så här kortsiktigt. I en tid då man talar om vikten av förebyggande verksamhet, speciellt gällande barn och unga, så är det helt enkelt omöjligt att förstå hur man då kan fatta ett beslut om att försämra förutsättningarna för en fungerande och omtyckt enhet som sysslar med just detta.

Som så mycket annat i Åbo stad finns det dessutom ännu ett drag av ironi i hela denna fråga. I vintras fattade stadsfullmäktige beslut om att 5 miljoner euro ska kanaliseras till ett samarbetsprojekt mellan flera olika förvaltningsområden som ska satsa på förebyggande tjänster (bland annat åt just barn och unga). EVIVA-projektet, förkortat från ennaltaehkäisevää virikkeellistä vapaa-ajan toimintaohjelmaa ska under en fyraårsperiod satsa på förebyggande tjänster genom att koordinera samarbete mellan främst ungdoms-, kultur- och idrottsväsendet inom Åbo stad. Projektet riktar sig till tre grupper: barn och unga, arbetande och pensionärer. Detta i samma stad där man under de senaste fattat beslut om att stänga och slå ihop bl.a. närbibliotek och ungdomsgårdar för att spara pengar. Man sparar med andra ord pengar genom att tvinga såväl ungdoms- och kultursektorn att skära ner i den fungerande basservice man ordnar, för att istället dra igång ett nytt stort projekt och anställa ny personal för att koordinera – just samma typ av verksamhet.

År efter år har jag funnit mig själv i sådana rörelser som strävar efter att förändra samhälleliga strukturer och maktförhållanden. Jag har verkat såväl inom ett parti som i autonoma grupper, i folkrörelser och medborgarorganisationer. Genom att diskutera, debattera och fram för allt arbeta hårt strävar och kommer jag att sträva efter att verka politiskt för ett rättvisare och mer ekologiskt samhälle. Detta vill jag även göra i Finlands riksdag. Den finländska politiska verksamhetskulturen måste förnyas nu.

Många personer har under denna valkampanj kommit fram till mig och sagt att det här riksdagsvalet känns mer politiskt än valen gjort på länge. Det ligger mycket i detta. Fastän nivån på diskussionen många gånger lämnat mycket att önska så har man under denna valkampanj talat om de stora samhälleliga frågorna: inkomstöverföringar, det globala ekonomiska systemet, energiproduktionen, arbetsmarknaden och utbildningen.

Det är skäl att tala om just de stora frågorna. I detta val väljer vi den riktning som vårt samhälle kommer att utvecklas i. Höger-vänsterindelningen lever fortfarande starkt kvar. Fastän Finland är cirka två gånger rikare än för ett par årtionden sedan, så har man under de senaste regeringsperioderna försämrat jämlikheten mellan människor och ökat inkomstklyftorna, samtidigt som den förändring som skett på arbetsmarknaden innebär att arbetets form förändrats. Allt fler arbetar i hyres- och snuttarbetsförhållanden och fattigdomen bland  förvärvsarbetande har ökat. Många arbetar gratis i form av oavlönade praktiker och arbetsillamåendet är ett stort problem. Genom universitetslagsreformen försämrades basen för kritisk och oberoende samhällelig diskussion och forskning, då universiteten gjordes beroende av privata medel. De förändringar i studiestödssystemet som nu gjorts tvingar studerande att studera allt snabbare och under allt mer kontrollerade former. Man har inte lyckats förhindra att naturens mångfald utarmas allt mer och Finland är fortfarande känt som en bromskloss för formandet av en ambitiös klimatpolitik på EU-nivå. Regeringen beslöt att utveckla Finlands energipolitik så att den allt klarare baserar sig på kärnkraft.

Vänstern har alltid varit ett självklart val för mig. I centrum för den rödgröna politiken är att öka social rättvisa och minska inkomstklyftor, kombinerat med en ambitiös miljö- och klimatpolitik. Men jag har nog aldrig varit så övertygad om behovet av detta rödgröna alternativ som nu. Vänstern vill öka den samhälleliga jämställdheten och jämlikheten mellan människor genom en skattepolitik som bygger på progressiv beskattning av inkomster, så att skatteprocenten stiger enligt din betalningsförmåga, samt genom att höja nivån på de minsta förmånerna, det vill säga grundtryggheten, till 750 euro. Vänstern är även en rörelse som strävar efter att öka människans frihet och självbestämmanderätt, genom en grundinkomst och genom att stärka arbetstagarnas ställning. Vänstern föreslår en 10 euros minimitimlön, förbättringar i socialskyddet för småföretagare och personer som sysselsätter sig själva samt en garantilön för hyresarbetare. Genom att förkorta arbetstiden kan vi dela arbetet åt fler och förbättra arbetstrivseln och –välmåendet. Som ett rödgrönt parti vill Vänsterförbundet minska klimatutsläppen med 40% till år 2020 genom en klimatlag, styra jordbruksstöden till ekologisk produktion, förbjuda pälsdjursnäringen och satsa på förnyelsebar energiproduktion istället för kärnkraft. En ekologisk och klimatvänlig samhällsstruktur gynnar alla. Vänstern är även en rörelse som försvarar den fria utbildningen och den fria kulturen. Universitetens grundfinansiering bör vara tryggad av staten, och staten ska stöda personer som jobbar med vetenskap och kultur genom att förbättra deras utkomst och försvara den fria konstnärliga och vetenskapliga verksamhetens betydelse för samhället.

I detta val finns det finns även en annan skiljelinje mellan partierna. I valdiskussionen år 2011 har man nämligen även talat om frågor som inte borde vara ämnen som diskuteras politiskt längre. Som en följd av de konservativa partiernas frammarsch väljer du som väljare mellan partier som antingen respekterar och vill utveckla de mänskliga rättigheterna, eller som vill föra samhället tillbaka till 30-talet. I 2000-talets Finland är kvinnans rätt till abort, mottagning av flyktingar, homosexuella pars jämlika rättigheter såväl inför lagen som till familjeliv och tryggandet av religionsfriheten för alla frågor som borde vara självklara.

För vänstern och för mig är de i alla fall det.

Det är den konstnärliga verksamheten i sig som har betydelse för samhället, inte konstens innehåll. Li Andersson och Dan Koivulaakso vill förnya vänsterns kulturpolitik.

Kultur politiseras sällan och anses oftast inte tillräckligt betydelsefullt för att diskuteras i en valkampanj, men i år bäddar Sannfinländarnas kulturpolitiska utspel för en diskussion om konstens och kulturens samhälleliga funktion. Det är viktigt att vänstern inte enbart kontrar Sannfinländarna, utan tydligt formulerar vad målet med vänsterns konst- och kulturpolitik är.

För att göra debatten till en politisk diskussion om konstens och kulturens roll för samhällsutvecklingen  bör infallsvinkeln vara bred. Vänsterns agenda bör vara att trygga konstens och kulturens autonomi mot ökad kontroll och högerns strängare kriterier för hur konst definieras. Utgångsläget bör vara att utveckla och betona konsten som en autonom och icke-kommersiell verksamhet.

Därutöver bör vänstern fortsättningsvis presentera alternativ för hur konstnärers utkomst och kulturens ekonomiska förutsättningar skall tryggas. Utan resurser minskar utbudet av mera vågade konstnärliga försök snabbt och utvecklingen stannar. Samtidigt är det viktigt att beakta konstens, kulturens, kreativitetens och kunskapens ökande roll inom produktionen och ekonomin.

Om den kulturpolitiska diskussionen över lag främst utmärkt sig genom sin frånvaro, så har även vänsterns kulturpolitik länge stampat på stället. Den röda kulturpolitiska visionen fokuserar fortfarande starkt på statens och kommunernas roll som finansiärer av konst och på att trygga kulturens verksamhetsförutsättningar. Fokus finns också på vilken form tryggandet av konstnärers och kulturarbetares utkomst ska ha.

Även inom ramarna för denna diskussion borde vänstern uppdatera sin kulturpolitik och betona en för konstnärer trygg utkomst som inte baserar sig på upphovsrättsliga ersättningar. Genom en grundinkomst kan man ge alla kulturarbetare en skälig utkomst, som sedan kompletteras av tilläggsfinansiering som i så hög grad som möjligt kanaliseras till gräsrotsnivån och fria grupper. Vänsterns kulturpolitik på 2000-talet bör även fokusera på att bevara och utveckla allmänningar som biblioteken. Internet som kanal för fri delning av information bör ses som det revolutionerande forum det är. 2000-talets vänster försvarar det fria nätet.

I sig är diskussionen om konstnärers utkomst och kulturpolitikens finansiering ändå inte det politiskt mest intressanta. Fastän hela det kulturekonomiska systemet borde förnyas så utmynnar den nuvarande diskussionen främst i en anbudstävlan om vem som vill slå mest stålar på bordet. Detta för oss inte närmare en politisk diskussion om konstens samhälleliga funktion. Tystnaden som följde på Sannfinländarnas krav om att slopa stödet till ”postmodernt låtsaskonstnärligt skräp” – som finlänsk nutidskonst fick finna sig i att bli beskriven – är beklaglig. Då över hälften av finländarna skriver under kravet, enligt en undersökning som gjorts på uppdrag av Helsingin Sanomat (25.3.2011), står det klart att detta är en debatt som måste tas.

Sannfinländarnas politiska program tar fasta på konstens roll för den nationella kulturen och för nationsbygget. Fastän de skriver att konst i alla dess former är ett av grundelementen för en kultur, så fastslår de i nästa mening att bevarandet av det finländska kulturarvet är första prioritet och inte att stöda modern konst. Sannfinländarna kräver att statliga stöd ska styras så att de endast går till konst som stärker den finländska identiteten [sic]. Finansieringen av postmoderna experiment skall lämnas till den enskilda individen och marknaden.

Enligt Sannfinländarnas syn är det konstnärliga innehållet ett politiskt instrument för ett nationsbygge. Man talar i nationalistiska ordalag om att stöda ”äkta” finländsk, föreställande konst. Det problematiska i denna konstsyn är det sätt som partiet definierar finländskhet – man anser tydligen att Gallen-Kallela fortfarande är en viktig skildrare av hur vårt finländska samhälle eller finländaren ser ut idag (!).  I det politiska programmet likställs konsten på ett intressant sätt även med annan offentlig service, som något som till sitt innehåll skall vara lika och ha samma betydelse för alla. Konst som man inte kan ”förstå” är konst för eliten per definition.

I Vänsterförbundets politiska målprogram inleds stycket om kulturpolitik med att konsten, liksom vetenskapen, gynnar hela samhället. För vänstern försvarar såväl vetenskapen som konsten sin plats i samhället som icke-kommersiell, immateriell verksamhet som strävar efter att på olika sätt bredda vår förståelse av samhället och omvärlden. Båda uppmuntrar även till kritisk granskning.

Enligt Vänsterförbundet är det dags att satsa på den immateriella produktionen, på konst och kultur. Var och en ska ha möjlighet att både ta del av och själv skapa konst, oberoende av inkomster och bostadsort. Konsten ökar välmåendet och betalar således tillbaka sig själv. Vänstern utgår från att konstens och kulturens uppgift skall vara att stärka människornas kreativitet och skapa utrymme för verksamhet som till sin natur är icke-kommersiell. Det politiska utgångsläget för vänsterns konstsyn är att den har en samhällelig uppgift som förmedlare av kritiskt tänkande och som en verksamhet som människan själv kan definiera. Det är inte innehållet i konsten som är politiskt intressant utan konsten som verksamhet. Vänstern ser inte konsten som ett instrument som genom sitt innehåll ska ”fostra” och ”upplysa” människor, utan som en verksamhet genom vilken människor kan öka sitt välmående, sin förmåga att uttrycka sig och framföra samhällskritik eller utveckla sitt sätt att analysera omvärlden.

Skapande och kreativ verksamhet stöder människors autonoma strävanden och ger oss möjlighet att förverkliga oss själva på våra egna villkor. I det marknadsstyrda samhälle vi verkar i minskar hela tiden det handlingsutrymme vi har makt att definiera. Icke-kommersiella allmänna utrymmen som bibliotek och ungdomsgårdar trängs undan för strukturer där man endast kan konsumera eller utrymmen där man betalar för att delta i en förutbestämd verksamhet. Allt fler kulturcentrum inför medlems- eller deltagaravgifter för kurser och evenemang. Inom vårt utbildningssystem har de kreativa ämnena hela tiden minskats till förmån för realämnen med klart definierade läromål. Skolan har blivit en institution där man i allt högre grad förväntas tillskansa sig kunskaper och färdigheter som är nyttiga för ens framtida yrkesroll. Allt mindre tid finns för reflekterande verksamhet, där man tränar sin förmåga att tänka kritiskt.

Kulturens och konstens roll inom produktionen och ekonomin blir samtidigt allt mer betydande. I många kommuner lyfter man fram den kreativa ekonomin som ett nytt sätt att kapitalisera på konst, då kreativ verksamhet möter profitdriven. I den kreativa ekonomin ska företagare och näringsutövare dra nytta av det kreativa arbete som kulturarbetare gör, samtidigt som kulturen förväntas dra finansiell nytta av att placeras på marknaden. Fastän det kreativa arbetets betydelse för samhällsekonomin bör lyftas fram som ett exempel på kultur som immateriell produktion, bör vänstern även slå vakt om konstens autonomi. Den kärna som den kreativa ekonomin kan kapitalisera på, är och måste förbli den fria konstutövningen och kulturverksamheten.

Li Andersson

riksdagsvalskandidat VF, Åbo

Dan Koivulaakso

riksdagsvalskandidat VF, Helsingfors

”Det här valet är avgörande.” Ju fler val man upplevt, desto tommare måste frasen framstå. Partipolitiken tycks bestå av cykler som upprepar sig själva. Regeringar och regeringssammansättningar följer på varandra, personer i kostymer och andra i läppstift byts ut framför kameran. De frågor som diskuteras återkommer med enerverande intervaller, har man en gång kämpat mot kärnkraft får man se sig beredd att ta upp striden igen, universitet privatiseras, förstatligas och privatiseras, argumenten i skattediskussionerna känns lika gamla som de de facto är. Nivån på socialskyddet höjs och sänks.

Partipolitiken framstår lätt som en oändlig cirkeldiskussion, politiska rörelser dömda till evig reformism. Under valkampanjerna framstår det politiska spelet som gammalt och bekant därför att man aldrig lyckas slå sig ur de ramar som definierar samtalet. Man befinner sig hela tiden på samma saknivå, inom samma sfär av realpolitik och jargong. Nivån är en där debatten består i att man försöker överträffa sin motståndare med en siffra eller fler, eller genom pikar för enskilda eländiga beslut som fattats. De stora frågorna lyser med sin frånvaro i diskussion som diskussion.

Vi behöver utopier. De politiska rörelserna måste ha svar på frågorna om var vi är och vart vi är på väg. I en tid av total politisk begreppsförvilling måste en politisk rörelse kunna formulera vilka rörelsens ideologiska utgångslägen är. För att få folk att förstå vart man strävar med sin realpolitik måste man kunna beskriva det samhälle man överlag vill förverkliga, om man kunde göra allt man ville, och om man inte skulle vara så smärtsamt bunden av en roll som parlamentarisk rörelse. Tiden inför valen kommer aldrig att bli ett tillfälle där det finns utrymme för en diskussion om den stora framtidsvisionen. Men diskussionen behövs, åtminstone mellan dem.

En politisk rörelse eller ett parti kan inte fungera utan en framtidsvision. Den borde utgöra partiets existensberättigande, vara syftet för den realpolitik man ”tvingas” föra. Man behöver inte ha en detaljerad skattemall  för hur man når dit. Man kan börja med en beskrivning.

Vänstern strävar efter ett framtida samhälle där jämlikhet förverkligas genom att  såväl inkomst- som hälsoklyftor har blivit historia. Vårt drömsamhälle definieras av ökad frihet och självbestämmanderätt för alla människor. Denna frihet definieras som tryggade grundbehov, som rättvisa förverkligad och reella rättigheter. Tryggade grundbehov är det medel som behövs för ett förverkligande av såväl rättigheter som friheter. Då skapas frihet i form av frihet att studera, frihet att vara skuldfri, frihet att inte arbeta. Framtidens människa skall vara fri att ha en tillräcklig utkomst att leva på, fri att leva i ett sådant förhållande och på ett sådant sätt som man vill, fri att hinna leva sitt liv och att själv kunna definiera hur det ska se ut. De tvång som finns skall vara tvång för alla, ingen skall vara fri att välja privatskolor, fri att inte betala skatt, fri att vägra viga samkönade par eller fri att förstöra miljön. Vänstens frihetsbegrepp utgår från ett utbildnings- och socialskyddsystem som inte bygger på kontroll och förnedring. Statens roll i vänsterns utopi är en där staten producerar de tjänster och den grundtrygghet som alla behöver för att kunna leva fria och kunna bestämma över sina liv, och förverkligar inkomstöverföringar som lägger grunden för allas faktiska jämlikhet.

I detta samhälle ser även det ekonomiska systemet radikalt annorlunda ut. Stora kapital har splittrats och fördelats, och ekonomin är ett område som styrs både demokratiskt och politiskt. Strävan efter ekonomisk tillväxt har övergetts för en ekonomisk politik där man söker öka människornas välmående genom en ökad trygghet och frihet, och en jämn fördelning av det som finns. Miljön och klimatet har ett värde som inte kan beräknas, därför är samhällsservicen och infrastrukturen ordnad så att den inte överskrider det som är hållbart för miljön. De internationella ekonomiska insitutionerna styrs genom demokratisk kontroll och det finns demokratiska institutioner som främjar rättvis fördelning globalt.

Man ska heller inte luras att tro att politiken bara är en evig cirkeldiskussion i väntan på den utopi man aldrig kan uppnå. Skenet bedrar. Hela tiden görs politiska öppningar även inom den parlamentariska debatten som skulle föra oss ljusår närmare dessa utopier om de förverkligades. Förslagen om grundinkomst, de-growth och commons-tänkande representerar alla radikalt nya sätt att se på den samhälleliga produktionen och samhällsstrukturerna. Som konkreta politiska förslag för de oss närmare den samhälleliga utopi som vänstern som rörelse strävar efter.

För att förverkliga dem, och kanske någon gång vänsterns framtidsvision, behöver vi en bred och modig vänster, som hela tiden för diskussionen utanför de ramar man försöker låsa det politiska tänkandet inom. Den vänsterrörelsen behöver verka såväl inom som utanför riksdagen, och fram för allt, så behöver den aktörer som tror på dess möjligheter.

Cynismen lämnar jag åt någon framtidslös.