Finlandssvensk klasskamp

Maria Björnberg-Enckell, högt uppsatt Helsingforspolitiker och ”född med silversked i munnen”, råkade som bekant avslöja sina fördomar genom ett lite för uppriktigt blogginlägg för ett tag sedan. Stormen som följde är knappast någon överraskning i ett litet parti som SFP, med medlemmar såväl från landsbygd (där det går betydligt bättre för dem i val) som från större städer. Att man som boende på lands- eller glesbygd vill försvara sig mot påståenden om medfödd otalang att uppföra sig i de ”fina stadsrummen” är helt förståeligt. Och som någon form av försvarstal för Johanssons oacceptabla beteende (= sexuella trakasserier) är Björnberg-Enckells resonemang i det ifrågavarande blogginlägget alldeles befängt. Att resonemanget i sig är befängt kan alla säkerligen hålla med om, om något bevisar det att det snarare är de som är födda i de fina stadsrummen som inte kan några som helst beteendekoder. Det som intresserar mig mer än det löjliga resonemanget är Björnberg-Enckells analys om varför det blev så mycket uppståndelse. Det var först i ett senare skede hon verkade inse att det hade något att göra med sakinnehållet, därför var hennes första respons att det är tabu att tala om klass i Finland.

Det anser jag vara den springande punkten. Björnberg-Enckell har ju faktiskt, med sitt befängda påstående, försökt initiera en klassdiskussion i vårt stagnerade finländska samhälle. Att diskutera klass är lika aktuellt idag som det någonsin varit. I ett välfärdssamhälle som gynnat alla lite, men istället skapat enorma skillnader i fråga om exempelvis levnadsstandard och hälsa, har klasskillnaderna helt klart ökat. I Finland ärver vi dessutom ofta den socio-ekonomiska bakgrund vi föds till, en levnadssituation och ett klassarv som förs vidare. Istället för att sitta och vänta på att den oreglerade marknadsekonomin skall komma ridande på sin vita springare och befria oss alla, har vi även i Finland ett ansvar att våga se sanningen och de verkliga förhållandena i vitögat, och föra en klassmedveten politik. För att den medvetna politiken skall kunna uppstå behövs diskussionen, genom begrepp som alla känner till.  I Sverige vågar man redan tala klass i olika sammanhang, i fråga om utbildning och arbetsliv, stadsplanering och folkhälsa. Där menar man inte utfärden i högstadiet när man talar om klassresor och viktigast av allt, där försöker man undvika skuldbeläggande när man talar klass. I Finland har vi istället fortfarande misslyckade och lyckade invånare, folk som inte tar hand om sig och de som gör det, folk som dricker måttligt och motionerar och de som inte gör det, folk som snällt följer lagar och kriminella. Hos oss talar statistiken ett tydligt språk. Problem gällande allt från ekonomi till alkoholmissbruk hopas inom vissa befolkningsgrupper, problemen går ofta i arv från föräldrar till barn, och klyftorna ökar. Vi tar inte tag i det grundläggande problemet då vi klamrar oss fast vi föreställningen om att vissa lever i självförvållad misär medan andra tagit vara på de möjligheter som givits dem. Det som statistiken istället borde säga oss är att Finland idag inte är ett land med jämlika medborgare, ett faktum som man i en ”välfärdsstat” borde ta på allvar. Genom att tala klass talar man om problematiska samhällsstrukturer, inte vissa medborgares misslyckanden. Att tala om klass är inte förlegat, att tala om allas lika möjligheter är det.

Således, Björnber-Enckell, har du nog rätt i att klass är ett tabubelagt begrepp i Finland. Men att det är de som är födda med silversked i munnen som kommer att gå i spetsen för kampen hade jag väl aldrig trott…

Kårpolitik eller opolitik

Under förra veckan hölls Åbo Akademis Studentkårs kårfullmäktigeval. Till 31 fullmäktigeplatser kandiderade 66 kandidater från sju olika grupperingar. Valdeltagandet i år var 30,6 %. Detta resultat är inte alls så skandalöst som det låter, det är tvärtom ett relativt gott resultat. Att endast lite under en tredjedel bemödade sig att fundera på vem man vill se som sin studentrepresentant, skall alltså ses positivt. Kåreniterna känner tydligen inte att det arbete som Studentkåren och dess förtroendeorgan utför är relevant för dem. Få har någon egentligen uppfattning om vad verksamheten går ut på och vilken nyttan är för gemene kårmedlem.

En intressant fråga som kommit upp till diskussion under båda de fullmäktigeval jag varit med om gäller grupperingarnas politiska agenda och begreppet ”obundenhet”. En gruppering som brukar titulera sig obunden har under varje valkampanj velat föra fram att de är ett självständigt alternativ och representerar de ”studerande” som helhet. Denna definition har jag stört mig en hel del på. För det första bör man ju göra en klar distinktion mellan politik och partipolitik. Det finns massvis med organisationer och föreningar som sysslar med politiska frågor, utan att ha den minsta koppling till partier eller deras agenda. Av de grupperingar som ställer upp i fullmäktigevalet är Liberala Studentklubben och Gröna Listan egentligen de enda grupperingarna som kan sägas ha en ringa partipolitisk koppling. Inte ens i dessa fall kan jag med säkerhet uttala mig, då jag inte vet om kandidaterna för dessa grupperingar bör vara medlemmar av de politiska ungdomsförbund de representerar. Av de övriga grupperingarna är det såvitt jag vet ingen, som i det kårfullmäktigearbete man gjort, skulle ha någon koppling till partipolitiska ungdomsförbund, studerandeorganisationer eller regelrätta partier.

Så om frågan gäller partipolitisk obundenhet är nog denna gruppering inte den enda som representerar det. Den naturliga följdfrågan gäller då politiskhet. Är man opolitisk om man är obunden? Och kan man över huvud taget vara opolitisk? Mitt svar är nej. Inom alla förtroendeorgan fattar man beslut som gäller verksamhet och finansiering. Det är hela tiden frågan om bedömningar och prioriteringar man gör, vill vi satsa på det här eller det där? Att tro sig kunna vara en opolitisk aktör i ett beslutsfattande förtroendeorgan är naivt. Vill man fatta beslut är man politisk vare sig man vill det eller inte, och vill man prompt försöka att inte vara det skall man bli verkställande tjänsteman (som inte ((borde)) ha något med beslutsfattande att göra).

Sedan anser jag det nog vara ett demokratiproblem också, det här med att rösta på en kandidat för att den är en studerande. Det finns tusentals studerande vid Åbo Akademi. Dessa är alla olika individer med olika intressen, värderingar och (politiska) åsikter. Då man röstar är det klart lättare att lägga sin röst på en gruppering som har en viss definierad agenda, en viss värdegrund som man baserar sitt kårfullmäktigearbete på. Man vet vad man får helt enkelt. Röstar man på någon bara för att den är en studerande ger man upp alla de traditionella aspekterna av det som definierats som demokratiskt beslutsfattande. Som att rösta på en kandidat i kommunalvalet som ”bara är en Åbobo”.

Det finns en del andra frågor jag istället skulle lyfta upp om man vill tala demokratiproblem gällande kårfullmäktigearbetet. Fram för allt gäller det röstningsprocenten, hur representantivt är ett organ som är valt av 30% av de röstberättigade? Och hur demokratiskt blir arbetet inom ett organ där en gruppering har enkel majoritet? I årets val fick Liberala Studentklubben igen totalt dominans, med enkel majoritet i fullmäktige. I jämförelse med de andra grupperingarna har LSK både i fråg aom personresurser och finansiella sådana ett utgångsläge som inte är jämförbart med de andras. Under årets kårvalskampanj valde denna gruppering att registrera hemsideadressen karval.fi som sin egna hemsida. Som om SFP skulle registrera riksdagsval.fi. Särskilt ”rättvist” är det ju inte. Jag vill egentligen inte missunna någon gruppering framgång i val, men jag kan ibland bli frustrerad över den brist på vilja och vision att göra något i fullmäktige som denna gruppering ger uttryck för. Visst är det klart att man håller med den beredning som ens egna gruppering gjort, men alla de där 16 representanterna i fullmäktige, är de där endast för att skapa legitimitet?

Slutligen uppmanar jag alla att upptäcka hemsidan abogronavanster.wordpress.com. Lite partisk är jag ju nog:)

Detta är inte slutet!

Så var valet ändå över till slut. Jag är otroligt glad och tacksam över mitt strålande resultat, och ödmjuk inför förtroendet som 175 personer valde att visa mig. Valkampanjen är över men arbetet börjar nu, personligen tänker jag fundera på vilken nämnd som jag skulle vara intresserad av att jobba i. Jag har haft riktigt roligt (och lite stressigt) under kampanjen som gått, och tacksam över alla de fina möjligheter jag fått att vara med och fila på min debatteknik:) För Vänsterförbundet gick det varken bra eller dåligt kan man säga, vi höll ställningarna från senaste val. Två unga bra kandidater kom in, Mirka Muukkonen och Johannes Yrttiaho, och för Åbo Gröna Vänsters kandidater gick det också riktigt bra. Mycket att vara nöjd över med andra ord, men jag hade ändå sett en mindre andel Vf-gubbar i stadsfullmäktige och en större andel unga överlag. Så nu finns det arbete kvar nog.

Så är det ju tyvärr med valrörelsen i vårt land, (och detta har vi redan läst på alla tidningars ledarsidor) att partierna har svårt att formulera vad som skiljer deras tillämpning av viktiga värderingar från alla de andra partiernas. Visst vill alla partier värna om miljön, om tryggandet av sevice och välfärd för alla, om unga och deras påverkningsmöjligheter, om kulturen och blablabla , men faktum är ju ändå att det är under de fyra år mellan valen som de partivisa skiljelinjerna trots allt formuleras – i det praktiska arbetet. Det är då man förundras över att de Gröna röstar för höjda kollektivtrafikbiljettpriser och SFP för torgparkeringen… Därför är det politiska klimatet i Åbo så farligt, om beslutskulturen blir något som gäller bara en liten krets. För samtliga partier borde den offentliga debatten, förståelig politisk jargong och ett mer transparent beslutsfattande vara av största vikt. Det är där de politiska linjerna formuleras – inte under fyra veckor vart fjärde år.

Så, jag kommer definitivt att fortsätta jobba för det jag tror på under de år som följer, i nämnd, inom parti, i organisationer och utomparlamentariska sammanslutningar. Jag kommer att fortsätta blogga på den här sidan och jag kommer garanterat att fortsätta vara ung och arg.

Tack!

Jämställdhet i kommunen – från lag till handling…

I Finland är vi bra på att diskutera jämställdhet som en personlig fråga, istället för att kräva åtgärder på myndighetsnivå. För en gångs skull verkar den finländska lagstiftningen föregå attityderna. Jämställdhetslagen förnyades år 2005. I den förnyade versionen framgår kraven på myndigheterna klarare och strängare än tidigare. Myndighetskraven gäller i allra högsta grad även kommunen, som service- och utbildningsanordnare samt arbetsgivare. Kommunen skall i all sin verksamhet ”främja jämställdheten mellan kvinnor och män på ett målinriktat och planmässigt sätt, samt skapa och befästa sådana förvaltnings- och tillvägagångssätt som säkrar främjandet av jämställdheten mellan kvinnor och män vid beredningen av ärenden och i beslutsfattandet”. Detta innebär att begreppet jämställdhet integreras i samtliga delar av den kommunala verksamheten, och genomsyrar allt politiskt beslutsfattande. Wow. Lagtexten ställer hårda krav på kommunen, men öppnar även för möjligheter. Kommunen kan, får och skall som offentlig myndighet aktivt befrämja jämställdheten! Bra så, men vad innebär detta i praktiken?

Det finns färdigt utarbetade verktyg. Genom en könskonsekvensbedömning av den kommunala verksamheten samt av stadsbudgeten utvärderar man de följder som vår kommunala resursfördelning har för kvinnor och män, och omstrukturerar intäkter och utgifter för att främja rättvisa och jämställdhet. Genom ett kommunalt jämlikhetsutskott skapar man en instans som följer upp och utvärderar jämställdhetsarbetet. Genom årliga jämställdhetsplaner på kommunala arbetsplatser och i skolor följer man upp situationen på gräsrotsnivå och skapar strategier för hur eventuella problem kan lösas.

Men kommunen har även som arbetsgivare möjlighet att vara en jämställdhetsvälgörare av vikt. Av de 430 000 finländare som arbetar inom den kommunala sektorn är 80 % kvinnor. Det gör kommunsektorn till den största arbetsgivaren för kvinnor i Finland. Därmed blir stärkandet av den offentliga sektorn och tillräcklig finansiering av den offentliga servicen inte bara en fråga om jämlikhet och demokrati, utan även en fråga om jämställdhetsarbete i praktiken. Då resurserna minskar drabbas framför allt kvinnor. Förutom att vi utgör majoriteten av arbetstagarna inom kommunen är det även vi kvinnor som är de största användarna av de kommunala tjänsterna. Låg lönenivå, tidsbundna anställningar, en arbetsmiljö som leder till sjukskrivningar och utbrändhet samt en sjunkande servicenivå, är verklighet inom många kommuner idag. Tryggandet av den kommunala servicen och alla invånares jämlika tillgång till den, samt att undvika visstidsanställningar och löner pressade ner till miniminivån, är därmed ett viktigt steg till att göra verklighet av vår fina lagtext.

Li Andersson
Kandidat i kommunalvalet (Vänsterförbundet)

Insändare publicerad i Åbo Underrättelser 21.10.2008

Hört på torget: ”Var för invandrare!!!”

Hade en intressant och trevlig upplevelse idag, då jag stod och delade ut valmaterial på Salutorget. En äldre herreman kom fram till mig och var förgrymmad över att vissa partier spred invandrarhat och fördomar. Han frågade vad vi hade för åsikt i frågan och jag sade att vi naturligtvis var för invandring, och att VF var av totalt annan åsikt än det tidigare partiet i den frågan. Han funderade en stund och frågade sedan varför vi inte hade det stort skyltat, tryckt svart på vitt. Han hade själv kommit till Finland som flykting från Viborg och var oroad över ”mitt” och ”ditt” -attityden som allt fler uppvisar i fråga om länder och välstånd. ”Länder – det är ju bara en gräns som någon dragit”, sade han. Jag började fundera på hans fråga. Jag hade svarat att det är en självklarhet, därför skyltar vi inte med det specifikt. Att vi har kandidater från andra länder på vår lista och har lyft upp frågor om integrering och service för invandrare på olika sätt i valprogrammet. Att det är en självklarhet, helt enkelt.

Men det är ju fortfarande ingen självklarhet. Ibland glömmer jag nästan bort hur brutal den finländska verkligheten fortfarande är, alla dessa attityder och okvädningsord som lever kvar. I en valpanel jag deltog i var det en kandidat som sade att invandrare är okej bara ”dom lever som oss finländare”. Argh. Hur kan folk ha så svårt att acceptera olikhet och se det som något positivt eller naturligt? Undrar vad han skulle säga om han tvingades leva som muslim bara för att han som pensionär köper en sommarlägenhet i Turkiet…

Men även ett uttalande som ”jag är för invandrare” är problematiskt. Det är detta ”vi” och ”dem” – tänkande som jag har svårt med, som jag tror att bara förvärrar situationen till slut. Därför skulle jag nog reagera med blandade känslor på en stor banderoll där det står ”Vi är för invandrare!”. Jag håller fullständigt med den äldre herremannen om att gränser är ett väldigt konstgjort begrepp, och att man måste komma bort från ”mitt” och ”ditt” – tänkandet. Problemet är väl just det, att det är samma sak som ”vi” och ”dem”. Målet med integration är väl att man inte skall behöva tänka i ”vi och dem”, att man kan vara vi med olika kulturer och sätt att leva, som finländare, ryss, indonesier, kuban eller ngt annat. Att alla skall kunna uppfatta den egna kommunen eller landet som ett hem, utan att vara tvungen att ge avkall på sin kultur eller religion. Nå, det bästa sättet att uppnå detta är väl fler kulturer, fler religioner, fler samtal och fler människor i en salig röra i vårt lilla land. Så ja – jag är för invandring! – jag är för mer människor, för mer kulturer och för mer samhörighet.

den eviga Torgparkeringen

Ganska lite debatt har det varit, om ett av de mest huvudlösa projekten i Åbo stads historia. Torgparkeringsfrågan är fortfarande inte avgjord, och därmed borde planen i allra högsta grad vara en valfråga av vikt. Ganska få partier verkar dock vara beredda att gå ut och diskutera den, troligtvis p.g.a. att frågan delar ledamöter inom flera partier (sedan finns det ju vissa partier som konsekvent har stött projektet också). I de opinionsmätningar som har gjorts är en majoritet av Åboborna emot grottan, liksom en majoritet av företagarna i Åbo stad. Det senare tycker jag att konkretiserar det huvudlösa i hela projektet, som ju motiveras med näringslivets behov och vilja, samt vikten av att konsumenterna inte lämnar centrum. Det är inte ens fråga om att en majoritet av det s.k. näringslivet skulle vilja ha en torgparkering, utan det är ett par företagare med goda kompisar inom den politiska ledningen.

Jag rekommenderar alla intresserade att bekanta sig med sidan toriparkki.net, där det bl.a. finns fem myter om parkeringsgrottan. Faktum kvarstår, Louhi står tom alldeles brevid (och det är betydligt billigare att utvidga den grottan ifall ett plötsligt parkeringsplatsbehov skulle uppstå) och hela projektet skulle bli en mycket lång process (dvs flera år av torget som ett stort hål). Enligt den nuvarande planen skall inkörsrampen placeras i hörnet av Köpmansgatan och Universitetsgatan, vilket inte alls minskar trafiken in till centrum – tvärtom.

I grund och botten är det även fråga om i vilken riktning man vill utveckla vår stadskärna, och på vilka villkor. Själv tycker jag att idén om ett bilfritt centrum är den som är värd att förverkligas, en stadskärna för promenerare, barnvagnar och cyklister – inte bilar. Torget utvecklar man förutom genom bänkar, rabatter, evenemang och lekplatser även genom nya idéer, idéer som inte kan födas så länge parkeringsprojektet spökar.

och dessutom: det finns ingen bussgrotta. Den nuvarande planen lämpar sig inte för kollektivtrafik, och de involverade företagarna är inte intresserade av att betala för att utveckla stadens busstrafik. Idén om en bussgrotta är säkerligen en idé som bör övervägas i något skede, men den idén har överhuvudtaget inget med torgparkeringsprojektet att göra.

Kommunen, det är jag?

Publicerad i Vänterkvinnornas tidning Pippuri nr.4

Som förstagångskandidat i kommunalvalet och dessutom som både ung och kvinna, har jag massvis med gånger tvingats besvara frågan varför jag valt att ställa upp. I början konfunderades jag över hur svårt jag tyckte det var att formulera ett klart svar, mina vanligtvis rätt så klara och raka åsikter gav i detta fall vika för en rad ganska luddiga förklaringar. Men i takt med att svarsförsöken blivit fler och fler (liksom antalet gånger frågan dykt upp), tror jag att jag kommit underfund med varför jag tycker att frågan är konstig, och dessutom svårbesvarad. Orsaken är att det enda svar som dyker upp är: Varför inte? Jag antar att de flesta finner svaret på det självklart, jag är ung och borde därmed statistiskt sett inte intressera mig för politik (speciellt inte på kommunal nivå). Som ung kvinna på lyser dessutom mina gelikar med sin frånvaro i stads- och kommunfullmäktigen landet över.

Att unga inte är intresserade av samhälle och politik tycker jag att är en tanke och inställning som är förlegad, trött och passé. Ungas ointresse är en osanning och en myt, det finns gott om ungt engagemang gällande allt från miljö och skolpolitik till olika sportföreningar. Vi unga har däremot skapat nya kanaler och forum för vår politiska och samhälleliga aktivitet, och våra sätt att påverka och agera accepteras eller uppmärksammas inte alltid av det ”äldre gardet”. Att vi unga sedan är så flagrant underrepresenterade på den traditionella politiska arenan är inte så konstigt, då vi ständigt matas med uppfattningen om att vi är ointresserade av att delta. Bristen på unga aktörer inom det politiska livet leder även till att vi snart tror att vi inte har något där att göra. Vi tror att våra ”unga” sätt att påverka är de enda vi har, medan de äldre och mer kompetenta får ta hand om fullmäktigen, riksdagar och övriga politiska poster och institutioner. Finland är speciellt bra på att likställa politisk kompetens med levnadsår. Hos oss är ålder lika med kompetens, ålder lika med pondus och ålder lika med makt. Så röstar vi unga tjugoplussare (om vi alls röstar) på femtiosextiopluskandidater, för att vi har blivit lärda att tro att gammal är bäst. Denna sorgliga profetia blir självuppfyllande, och slår hårdast mot det ”lilla” valet, valet där vi debatterar frågor i närmiljön och väljer våra kommunala beslutsfattare.

Orsaken till min kandidatur i kommunalvalet är att bevisa denna uppfattning fel, att med mina tjugoen levnadsår visa att denna arena även är och skall vara min (vår) och att femtiosextioplussarna kan rösta på oss. För att vara sant representativ och välfungerande (för att inte säga intressant) bör vårt politiska liv bli ett potpurri av människor med olika kön, utbildning, familjebakgrund, lön, yrken, värderingar, tankar – och ålder. Denna variation skapar politiskt resultat, och därmed har var och en den kompetens som krävs för att delta. Även jag.

Att må illa mitt i välmåendet

Om du var deprimerad, skulle du då vända dig till en människa du aldrig tidigare träffat, som finns i din skola ett par gånger i månaden och som du kanske måste ställa dig i kö till?
Skulle du som lärare, med en grupp på 32 elever som du träffar några timmar ett par gånger i veckan, kunna skapa dig någon uppfattning om hur dessa 32 personer MÅR?

Har tagit ett tag att smälta att det faktiskt har hänt igen. Har även haft svårt att blogga om det som hände i Kauhajoki, känns som om skolvärlden ligger så nära min verklighet och mitt hjärta.

Det är med växande frustration som jag följt med diskussionen efteråt, fokus ligger på skärpt vapenlagstiftning, internetpoliser och huruvida inrikesminister Anne Holmlund borde avgå eller inte. Man blir så trött och ledsen av höra detta.
Jag kan inte förstå hur den politiska analysen kan brista så totalt. Visst, med skärpt vapenlagstiftning får desperata unga (eller gamla) inte tag på de instrument de behöver för att genomföra sina fruktansvärda planer. Men vad gör vi för att dessa unga (eller gamla) inte skall drivas till sådan ensam desperation och ångest så att de vill göra någonting liknande? Att döda sina skolkamrater är det mest desperata sätt att visa åt samhället hur mycket man anser att det svikit en. Så, vad skall vi göra för att sluta svika, för att sluta tappa bort dessa unga (och gamla) olyckliga? Det är det analysen borde utgå ifrån.

När jag jobbade på Finlands Svenska Skolungdomsförbund FSS var elevvården ständigt ett aktuellt samtalsämne. Det var en av de s.k. evighetsfrågorna, ett ämne som vi år efter år diskuterade och ältade. Hur kunde det komma sig att den befann sig i ett så dåligt skick?
I Finland pratas det gärna om innovationer och satsningar på framtiden, om konkurrenskraft och marknadsvärde. Hur är det möjligt, att det i ett land som vissa fortfarande vågar kalla välfärdsstat, just är de unga som det alltid skall sparas på? Plötsligt har Finland (när det går bättre ekonomiskt än någonsin tidigare) inte råd med små skolor, inte råd med skolhälsovårdare och psykologer, med ungdomsgårdar och fritidshus eller små undervisningsgrupper – inte råd med välmående! Vad har vi råd med då, om inte med våra barn och unga? Hur väljer vi egentligen att satsa på framtiden? Och var, var finns den omtalade välfärden, om den inte finns hos de generationer som kommer att växa upp till att föra landet vidare?

Det gör mig så ledsen och arg att inse att unga (eller gamla) människor måste dö innan vi skall vakna till att inse att något måste göra. Att satsa på strängare vapenlagstiftning och internetpoliser är INTE att satsa på ungas välmående. Det gör man genom resurser, genom att satsa pengar på att det finns psykologer, elevhandledare, stödpersoner, speciallärare, kuratorer och hälsovårdare i skolorna, genom att bevara små skolor och små undervisningsgrupper, genom att förbättra samarbetet mellan skolan, socialvården och hemmet, genom att satsa på mentalvården så att alla som behöver hjälp kan få den, genom ungdomsgårdar och ungdomsledare, genom fritidsverksamhet, idrottsklubbar och amatörteatergrupper.
Barns och ungas välmående får kosta pengar. De är absolut värda det.

Svar på Turun Sanomats valmaskin

På grund av ett begränsat antal tecken för kommentarerna i Turun Sanomats valmaskin rymdes mina kommentarer på svenska inte med. Tänkte därmed att de kan göra nytta här:)

(fri översättning av frågeställningarna)

1. Kommunens service skall vara dyrare för personer från andra kommuner

Även om de tjänster och den service som kommunen erbjuder i första hand är riktad åt kommunens invånare, är det naturligtvis viktigast att var och en får den hjälp och service den behöver, oberoende av hemkommun. Många studerar på en annan ort än den man är skriven i, och deras rätt till service till samma pris och kvalitet som kommuninvånarna får, är enligt mig självklar. Jag skulle snarare förespråka ett regionalt samarbete där man försöker jämna ut skatteinkomsterna mellan olika kommuner än att man skapar olika ”prisklasser” för personer från olika orter. Den som behöver hjälp skall kunna få det.

2. Skatteintäkterna mellan den kommun man arbetar i och den kommun man bor i bör utjämnas

I Åbos fall skulle en utjämning av skatteinkomsterna från olika kommuner vara behövlig, och detta skulle även ske så gott som naturligt i samband med en eventuell kommunsammanslagning. Flera personer som arbetar i Åbo, och tar del av stadens kultur- och idrottsutbud, är dock bosatta i någon av grannkommunerna och betalar följaktligen även kommunalskatt till dessa kommuner. På detta sätt förlorar staden en hel del potentiella skattebetalare, som dessutom ofta även är arbetstagare med hög inkomst. För Åbo stad skulle en eventuell kommunsammanslagning innebära mer skatteintäkter och en utjämning av inkomster och utgifter, som möjligtvis kunde hjälpa kommunens dåliga ekonomi.

3. Kommunen bör av miljöskäl undvika byggande av stora köpcentrum utanför staden (=automarketti)

Miljögärningarnas tid är nu. Klimatförändringen är inte längre ett kanske-hot någonstans i den avlägsna framtiden, utan en konkret och akut utmaning för alla samhällen på vår planet. Även i Åbo är det dags att fatta politiska beslut som gör staden ekologiskt hållbar. Miljön bör vara en självklar aspekt vid allt politiskt beslutsfattande, och verka som utgångsläge för de beslut som fattas. Stora bilmarketar utanför centrum eller en parkeringsgrotta under torget är exempel på planläggning som inte är långsiktig. Att stöda privatbilism under en tid då var och en, samt kommunen som stor enhet, radikalt bör minska och begränsa sina utsläpp är extremt kortsiktigt och rent ut sagt dumt. Istället kunde man även i Åbo utveckla ett bilfritt centrum, som stöds genom stora satsningar på kollektivtrafik och den lätta trafiken, exempelvis genom en spårvagnslinje. Detta garanterar allas möjlighet att på ett miljövänligt sätt ta sig till butiken. På detta sätt kan man skapa ett trevligt Åbo, som även är en miljövänlig och hållbar stad.

4. Barn med arbetslösa föräldrar behöver inte kommunal dagvård

Alla föräldrar och familjer skall ha rätt att om de vill söka kommunal dagvård, d.v.s. oberoende om den ena föräldern är hemma eller inte. Och speciellt oberoende om båda föräldrarna har arbete eller inte. En väl organiserad kommunal dagvård, tillgänglig för alla, är även en fråga om praktisk jämställdhetspolitik som bedrivas inom kommunen. Att det finns tillräckligt med dagvårdsplatser på olika håll är viktigt för att möjliggöra att ena eller båda föräldrarna kan fatta beslut om huruvida man skall jobba eller stanna hemma med barnen. Lika viktigt är det att det system för dagvård som erbjuds är tillräckligt flexibelt. Möjlighet till dagvård dygnet runt (för skiftesarbetande föräldrar) eller möjlighet till plats i mindre familjegrupper är inte bara sätt att stöda barnfamiljer och ensamförsörjande i deras vardag, utan även att ge barnen den service och de tjänster de förtjänar och är värda.

5. Antalet arbetstagare i kommunen bör minskas för att skära ner på de kommunala utgifterna

Att svara på en såhär förenklad fråga är svårt. En delorsak till de ekonomiska problem som Åbo stad har är en personalpolitik som inte har varit så väl genomtänkt. Att se över de kommunala anställningarna skadar inte i en kommun med mycket dålig ekonomi och där personalkostnaderna är betydande utgifter, man bör dock vara mycket noggrann med nyttobedömningen. Stadens sociala ansvar måste gå före sparivern. Anställningarna speciellt inom förvaltningen kunde ses över för att se om vissa tjänster kunde slås ihop eller om arbetsfördelningen kan omstruktureras. Antalet anställningar kan sedan minskas genom arbetstagare som går i pension och en restriktiv nyanställningspolitik, inte genom avskedningar.
Värt att poängtera är dock att det finns sektorer inom vilka fler tjänster absolut borde skapas. Socialsektorn är ett bra exempel på ett område, inom vilket flera arbetstagare verkligen skulle behövas för att garantera en tillräcklig servicenivå.

6. Kommunalskatten bör höjas för att täcka utgifterna och garantera att servicenivån inte sjunker

Jag anser att kommunens utgifter skall täckas i huvudsak genom just den kommunala beskattningen, istället för att höja på serviceavgifterna eller låta servicenivån sjunka. Om kommunens ekonomiska situation är dålig kan jag nog stöda en höjning av den kommunala skatteprocenten.
Genom den kommunala beskattningen garanterar man att alla betalar för att alla skall ha jämlik tillgång till kommunal service. Skär man istället ner på servicen innebär det att de som har råd att betala för motsvarande tjänster på den privata marknaden istället kan göra det, och mindre bemedlade är de som får ta den hårdaste smällen av kommunens dåliga ekonomiska situation. Den kommunala servicen är en fråga om demokrati och rättvisa, men även om trivsel och livskvalitet

7. Kollektivtrafiken bör vara gratis

En välfungerande kollektivtrafik är nödvändig för en ekologisk stad. Alla invånare skall ha rätt och möjlighet till ett gott liv utan bil, vilket ett brett och förmånligt kollektivtrafiknätverk skulle möjliggöra. Målet på lång sikt skall vara en avgiftsfri kollektivtrafik åt alla, mer cykel- och gångvägar och färre bilar i en större del av staden. Detta skulle vara ett verkligt ekologiskt och socialt ställningstagande från stadens sida. Istället för att successivt höja biljettpriserna borde staden våga gå inför att erbjuda gratis kollektivtrafik.

8. Åldringsvården bör få mer resurser

Åbo uppfyller för tillfället inte statens kvalitetsrekommendationer för äldreomsorgen. Personalresurserna räcker inte till för att garantera alla åldringar den adekvata vård dom har rätt till. Att dessutom bli sedd och omhändertagen som en enskild människa räcker varken tiden eller pengarna i dagens läge till. Mer personal vore absolut ett sätt att råda bot på problemet, speciellt då åldringarnas andel av befolkningen i Åbo (liksom på många håll i landet) kommer att öka inom de närmaste åren. Tillräckligt med personal inom servicehemmen, hemtjänsten och ålderdomshemmen är avgörande för att uppfylla kvalitetsrekommendationerna, för att den anställda personalen skall orka med sitt dyrbara arbete, och framförallt för att allas rätt till en god och human äldreomsorg förverkligas.

9. Kommunsammanslagningarna kommer på ett betydande sätt  att underlätta kommunernas ekonomiska situation

Detta påstående stämmer garanterat inte för alla kommuner, men som jag redan svarat (se fråga nummer2) kunde det hjälpa i Åbos fall.

10.  Kommunen bör erbjuda arbetsutrymmen åt konstnärerna

I takt med att kulturhuvudstadsåret närmar sig borde Åbo stad absolut ändra sin inställning gentemot konstnärerna och deras utrymmesbrist. För att Åbo skall kunna kalla sig en kulturhuvudstad borde staden göra långtgående satsningar på s.k. gräsrotskultur och aktiva kulturskapare och –utövare. Istället för de arbetslokaler som man nu sålt, borde staden absolut erbjuda konstnärerna adekvata arbets- och utställningsutrymmen. Andra efterlängtade kulturgärningar skulle vara tillräcklig finansiering åt Åbo Konstakademi och andra kulturinriktade utbildningar, samt en mer välvillig attityd gentemot all kultur som finns och utövas i stadsutrymmet. För att kulturlivet i Åbo skall blomstra länge och även innan det magiska årtalet, borde staden satsa på kulturen redan nu, med satsningar som tryggar verksamhetsförutsättningarna för kulturlivet.

11.  En parkeringsgrotta bör byggas under Salutorget

Absolut inte, oberoende av vem som skulle vara redo att betala för parkeringsgrottan. Som jag redan svarade i fråga nummer 3, är tiden förbi för sådana politiska beslut som stöder privatbilism, speciellt i centrum. Jag anser att centrum skall utvecklas till en bilfri och trivsamplats, till vilken man kommer lätt via såväl kollektivtrafikförbindelser som lättrafikleder.
(Se mitt svar på fråga 3)

12.  Åbo stad bör sälja Kiinteistö Oy Lehtolaakso (d.v.s. hyresbostäderna i Ispois)

Kommunen finns till för sina invånare, och staden har definitivt en viktig socialpolitisk uppgift i att garantera deras välmående. En tillräcklig mängd hyresbostäder i stadens ägo är viktigt så att staden kan åtgärda det sociala behovet av bostad till lågt pris genom att erbjuda förmånliga hyreslägenheter. Rätten till tjänster som denna handlar om demokrati och jämlikhet. Alla har inte råd att betala de rådande marknadspriserna. Dessutom är kommunala förmånliga hyresbostäder även viktigt arbetsmarknadspolitiskt.

13.  Åbo bör köpa mer social- och hälsovårdstjänster

Att erbjuda service är kommunens uppgift. Att erbjuda tillräckliga tjänster med korta väntetider är möjligt genom att styra tillräckligt med resurser åt social- och hälsovårdssektorn. Att köpa tjänster bör övervägas endast då kommunens kapacitet inte räcker till för att garantera en tillräcklig servicenivå (exempelvis vid anordnandet av specialsjukvård). Då är det en betydligt bättre lösning än att privatisera tjänsterna helt.

14. Skolnätverket i Åbo bör krympa under nästa fullmäktigeperiod

Alla har samma rätt till en kvalitativ utbildning och trevlig skolmiljö, oberoende av boningsort. Att i små gymnasier och skolor kunna erbjuda kurser och tjänster som motsvarar de som erbjuds i stora centralskolor är naturligtvis en svår utmaning, men trots detta är stora centraliserade enheter inte alltid den bästa lösningen. I många undersökningar har eleverna själva värdesatt en kort skolväg och en bra sammanhållning i den egna ”närskolan” framom ett brett kursutbud. Ur den enskilda elevens synvinkel är en välbekant skolmiljö där var och en syns och en kort skolväg viktigare än att få (för staden) kostnadseffektiv undervisning i en massenhet.

Skolan och utbildningen är bland de viktigaste utvecklingsfaserna (om inte den allra viktigaste) i våra liv. Barns och ungas välmående får inte vara ett enkelt föremål för sparåtgärder. I fråga om skolsammanslagningar och -indragningar bör varje fall övervägas och undersökas noga, så att man genom noggrann avvägning gör det som gynnar eleverna bäst. Och eleverna själva bör självklart höras i processen.

15.  Pennibron bör byggas över Aura å

Jag anser inte att Pennibron är någon särskilt viktig politisk fråga, och jag har ingen absolut åsikt i frågan heller. Om den byggs mellan Biblioteket och Gamla stortorget anser jag nog att den förstör ett gammalt kulturlandskap, på andra ställen kunde den, vackert genomförd, vara ett helt okej inslag i stadsbilden.

Huvudlös kulturstad och kulturhuvudstad

Insändare, publicerad i ÅU 10.9

Två och ett halvt år återstår innan kulturÅbos big bang, 2011 – det stora kulturhuvudstadsåret. Projektet har synts och hörts en hel del redan, och som stadsinvånare borde man väl skatta sig lycklig när man läser projektets målsättningar. På projektets hemsidor lyfter man upp hur hela kulturhuvudstadsprocessen ”för många europeiska städer inneburit en viktig möjlighet till övergripande utveckling av den egna regionen bland annat ur ett kultur-, turism- och sysselsättningsperspektiv och med avseende på stadsbilden”. Via denna process skall alltså staden både utvecklas och leva upp. För många verksamma inom kulturfältet i Åbo har dock projektet blivit något av en stötesten, delvis p.g.a. hur våldsam fokuseringen på ett enda år av spektakel och upplevelser varit.
Att kultur är kul och att 2011 kommer att bli både spännande och givande tvivlar ingen på, däremot kan man anse att det finns en smula ironi i att Åbo stad plötsligt vill framstå som en stad som stöder all kulturell verksamhet. De senaste åren visar på en politisk inställning inom stadsförvaltningen som på intet sätt är överdrivet kulturvänlig, inte minst med tanke på att kultursektorns statsanslag används för att lappa en trasig ekonomi.

För att med trovärdigheten i behåll kunna måla upp bilden av att vara en kulturstad behövs det långsiktiga satsningar på kulturen. Mastodontprojekt i all ära, men vad har vi kvar i handen år 2013? Och vad har vi år? I den blivande kulturhuvudstaden Åbo får yrkesverksamma konstnärer fortfarande vänta på de arbetsutrymmen staden lovat dem, oberoende kulturcenter vräks och bommas igen och stadens främst kittel för nya och kreativa idéer, Åbo Konstakademi, kämpar med finansiella svårigheter som hotar undervisningen. Åbo behöver ta sig en funderare över den kulturpolitik man bedriver varje dag. I en kulturstad satsas det på gräsrötternas verksamhetsförutsättningar varje år, på upprätthållandet av konstklubbar och –föreningar, på små amatörteatrar och fria teatergrupper, på en öppnare och välvilligare inställning mot fri kultur, mot gatukonst och performance, mot autonoma kulturcenter. Detta betyder att man stöder de konstnärer som bor och verkar lokalt exempelvis i fråga om arbets- och utställningsutrymmen, att man bevarar och satsar på det kulturarv och de gamla byggnader som fortfarande finns kvar, och varför inte stadsunderstödda rabatter så att alla invånare kan ta del av de upplevelser som stadens kulturinstitutioner erbjuder.

I min kulturhuvudstad njuter man inte bara av kultur i form av maffiga engångsjippon och det som de etablerade institutionerna har att erbjuda. I min kulturhuvudstad skapar man även från stadens håll en anda av kreativitet och öppenhet, där även den kultur som inte finns i luftkonditionerade utställningshallar eller på stora teaterscener får synas och ta plats – och stöds.

Li Andersson
Åbobo och kulturaktivist