Sökes: feministisk analys. Finnes: Finland anno 2013

Kolumn publicerad i Ny Tid 4.3.2013

Då den häftigaste stormen lagt sig kring radio Extrems programledares uttalande om hur tjejer som skriver feministisk textkritik av låtar inte ska stoppa in kaktusar istället för tamponger, kunde diskussionen gärna ha fått fortsätta med att behandla feminismens tillstånd i Finland överlag. Det intressanta i den ursprungliga debatten handlade ju inte om huruvida reaktionerna var ”överdrivna” eller hur grovt själva uttalandet var, utan om det samhällsklimat som såväl programledarna i radio som musikartisterna och alla vi andra lever och verkar i. Uttalandet följdes av att tre män i direktsänd finlandssvensk tv diskuterade hurdana reaktioner ett sådant uttalande borde ge upphov till.

Många hann döma ut diskussionen i Obs Debatt som undermålig och klantig. Fastän jag inte alls höll med alla debattörer om deras analys eller sätt att uttrycka sig, tänkte jag ändå att den faktiskt höll förvånansvärt bra nivå. För den ordnades i alla fall. Den var ett ärligt försök att diskutera feminism utan en för-och-emot-konstellation, och till och med en debatt där begrepp som härskartekniker och klass nämndes.

Jag kan nämligen inte föreställa mig en dylik diskussion på finska Yle. Där ordnade man istället under samma kväll en direktsänd diskussion om Finlands EU-medlemsavgift och europolitik. I den deltog fem personer, inklusive programledaren. Alla män. Detta kommenterades inte av någon, eftersom det inte var överraskande. För ett tag sedan deltog jag i en panel som ordnades för de politiska ungdomsförbunden i samband med 40-årsjubileumet för statens delegation för jämställdhetsärenden. Det var flera unga representanter som sade att de inte skulle kunna kalla sig feminister, och att de anser att jämställdheten i Finland är uppnådd.

I riksdagen diskuteras förslag om inskränkningar av aborträtten. Ett av de största fackförbunden marknadsför en förbättrad pappaledighet med en video om en modig “hjältepappa” som får en massa trånande mammor efter sig då han bestämmer sig för att stanna hemma och ta hand om sitt barn. Som om det enda sättet att få en man att vilja vara hemma med sina barn är att lova honom sex. En leksaksaffär marknadsför barnkalas med skilda teman för flickor och pojkar. Nalle Puh marknadsförs som det enda alternativet som passar alla. Själv har jag märkt att jag börjat dra jag mig för att publicera något som behandlar jämställdhet eller feminism på stora finländska bloggportaler. Kommentarsfältet svämmar över och jag blir bara deprimerad.

I Finland år 2013 uteblir reaktionerna ofta. Den ”invandringskritiska” rörelsens antifeminism är minst lika kännbar i den offentliga debatten och på kommentarsfälten som dess islamofobi. Antipatin mot feminismen har dock uppmärksammats betydligt mindre. Hela den finländska offentliga debatten domineras i fråga om feminism av en av de vanligaste härskarteknikerna – osynliggörande.

Därför var Obs-debatten välkommen, fast det naturligtvis alltid finns mycket man kan göra för att förbättra nivån. Nu ser det ut som om diskussionen tack vare vårt snabba medieklimat redan rullat vidare till andra frågor. Debatten om synen på jämställdhet och feminism i Finland får därmed vänta på följande ”kaktus-” eller ”Tiimarigate”.

Sökandet bör med andra ord fortsätta.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hon som inte rodnar

Blev intervjuad av Frida Lindholm från Radio X3M för programserien ”Hon som inte rodnar”. Serien består av 50 minuter långa djupintervjuer med olika kvinnor, om det de arbetar och håller på med. Resultatet är mycket lugnare och djupare radio än vad man är van vid.

Programmet finns här: http://arenan.yle.fi/radio/1849939

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Knäckebröd och lån, varsågoda!

Kolumn publicerad i Hbl 26.2.2013

För tillfället pågår arbetet med en reform av studiestödet. Målet är att koppla studiestödet till regeringens åtgärder för att förlänga karriärerna. Reformen bör enligt regeringen vara kostnadsneutral, och leda till att studerandena snabbare blir klara med sina studier.
Detta utgångsläge är problemet med hela reformen. Omkring hälften av alla studerande arbetar vid sidan om studierna, så en betydande del är redan i arbetslivet under sin studietid. ”Karriären” börjar med andra ord inte först i det skede de blir utexaminerade. Att så många tvingas arbeta vid sidan om studierna är en orsak till att studietiden blir utdragen. Vill man därmed verkligen minska studietiderna, borde man höja nivån på stödet så att man skulle ha råd att leva och studera på det.

Uppdraget är därmed omöjligt. I stället verkar reformen ha initierats som ett sätt för Samlingspartiet och SDP att genomföra de impopulära strukturella förändringar i stödet som de länge strävat efter. Samlingspartiet har flaggat för att helt och hållet ersätta stödet med lån och SDP har inga problem med att strila de studerande i linsen så länge man inte behöver kompromissa i till exempel arbetsmarknads- eller pensionsfrågor. För tillfället ser det ut som att både partierna flaggar för en modell där man ersätter en del av studiestödet med lån. En modell som föreslagits är att studiestödet efter fem år skulle vara helt lånebaserat.

I praktiken skulle detta innebära att Finlands studerande blir den enda befolkningsgrupp som förväntas finansiera sin egen grundtrygghet genom lån. Utan några förbättringar av nivån på stödet skulle lika många vara beroende av att arbeta vid sidan om studierna för att inte svälta ihjäl, och efter fem år vara tvungna att skuldsätta sig för att bli färdiga.

Modellen försätter dessutom studerande i en ojämlik situation. För studerande med låga inkomster skulle det bli mer lönsamt att bara avlägga en lägre högskoleexamen, till skillnad från studerande för vilka lånet inte innebär någon ekonomisk risk. Förslaget försätter även olika ämnen i en ojämlik situation, då det i fråga om vissa branscher är en betydligt mindre risk att studera på lån. Därmed skulle reformen ytterligare påskynda utvecklingen där universitetens uppgift bara blir att slussa vidare folk till arbetsmarknaden och inte att ansvara för ett brett bildnings- och forskningsarbete.

Då till och med Finlands studentkårers förbund av någon oförklarlig anledning verkar ge efter för påtryckningar från SDP och Samlingspartiet på ett helt skandalöst sätt kan alla studerande skatta sig lyckliga över att det sitter två partier i regeringen som inte godtar försämringar i studiestödet. Paavo Arhinmäki och Ville Niinistö har båda gått ut med att de inte godtar en utökad låneandel.

Studerande har också rätt till en garanterad grundtrygghet. En utbildning som är tillgänglig för alla är livsviktig för vårt samhälle. Alla har rätt att leva på annat än knäckebröd och lån.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Arbetsmarknadsarmbrytning

Kolumn i Hbl 27.1.2013

Svenska dagbladet publicerade (19.1) en översikt över ordens betydelse i politiken. Det var en sammanställning av hur ofta olika ord använts av svenska riksdagspartier under de senaste åren. ”Utanförskap” talades det just inte alls om under perioden 1996-2001, nu används begreppet av alla partier. Ordet ”låginkomsttagare” har däremot så gott som försvunnit. Skillnaden mellan vad de två orden uttrycker säger mycket om hur de politiska styrkeförhållandena förändrats.

Ord är viktiga i samhällsdebatten. I Finland har arbetslivet fått en central roll i diskussionen om den statliga ekonomin. Bland annat Finlands näringsliv, Företagarna i Finland, Etla, Raimo Sailas, Juhana Vartiainen och Samlingspartiets ungdomsförbund har föreslagit allt från lägre löner för äldre arbetstagare till ett raserande av hela kollektivavtalssystemet. Att debatten om arbetslivet är så hårt dominerad av näringslivet och samlingspartiet leder till en ensidig bild av problemen och en alldeles för fattig diskussion om lösningarna. Det finns andra begrepp och synpunkter att använda.

Höjda löner i stället för lönesänkningar. Att sänka eller frysa lönerna under en recession minskar den inhemska efterfrågan och påverkar därigenom hela ekonomin negativt. Sänkta löner ökar lätt såväl arbetstagarnas som företagarnas skuldsättning och ökar instabiliteten på arbetsmarknaden. Finland har i stället ett akut behov av att höja lönenivån speciellt inom vårdbranscherna. En låg lönenivå kombinerad med fysiskt tungt arbete har lett till en stor brist på utbildad arbetskraft inom en bransch som är livsviktig för människor i alla åldrar.

En kortare arbetsdag och en jämnare arbetsfördelning i stället för en mekanisk höjning av pensionsåldern. Den faktiska pensionsåldern är redan i genomsnitt flera år under den officiella. Det beror på ungas förtidspensioneringar på grund av stress och psykiska problem samt de svårigheter många äldre arbetssökande har i fråga om att hitta jobb.

Gruppklagan för fackförbunden i stället för lokala avtal. Genom gruppklagan får fackförbunden bättre möjligheter att försvara även de arbetstagares rättigheter som har osäkra anställningsförhållanden. För en enskild kort- eller deltidsarbetstagare eller en person som arbetar via ett bemanningsföretag kan det stå sig dyrt att försvara sina rättigheter. Lagbrott och försummade arbetsgivarförpliktelser är som en följd av en allt osäkrare arbetsmarknad vardagsmat inom alltför många branscher.

En tryggad utkomst i stället för hårdare krav på arbetssökande. Socialskyddssystemet är ett lapptäcke av byråkrati som hindrar många att ta emot kortare arbetstillfällen och fungerar dåligt för korttidsarbetare och frilansare. Genom en grundinkomst tryggas allas rätt till en utkomst på ett flexibelt och humant sätt.

Politik handlar långt om vem som hörs och om vem som har makt att definiera vad som borde göras och vilka problemen är. Därför är orden så viktiga – och att fler än en part deltar i diskussionen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bäste broder-politik

Under min kommunalvalskampanj var det ett politiskt önskemål som framfördes mer än alla andra. Det var en förändring av den politiska kulturen. Åbo är känt för en planläggning  där bekanta ordnar tomter åt varandra, och för en politisk debatt som domineras av män som suttit i fullmäktige i årtionden. Man har inte ens försökt dölja hur betydelsefulla de personliga kontakterna varit för vilka beslut som fattas.

I Åbo har man även gått in för ett beslutsfattande som baserar sig på avtal mellan fullmäktigegrupperna. Idén bakom detta avtalsbaserade beslutsfattande har ursprungligen varit att skapa en gemensamt överenskommen struktur för beslutsfattandet under fullmäktigeperioden. Tyvärr har det istället lett till att beslut fattas bakom stängda dörrar, och en tradition av att utesluta partier som inte skriver under avtalet både från alla ordförandeskap och från möjlighet att delta i beredningen. Slutresultatet är att man istället för att beakta valresultatet gått in för en kommunal regering och opposition.

Med 2422 röster i kommunalvalet har jag en stark position att ifrågasätta många av avtalspolitikens drag i Åbo, och att förespråka en politik som baserar sig på ett levande politiskt samtal, öppenhet och klara ideologiska  skiljelinjer. Samtidigt har varje fullmäktigeledamot bara en röst, och vissa strukturer tar lång tid att förändra.

Det låga valdeltagandet i de senaste kommunalvalen talar dock sitt tydliga språk. Speciellt i förorterna i de stora städerna lät många bli att rösta. Varför rösta, om man inte känner att det har någon betydelse för ens egen vardag? Varför rösta, om man upplever att alla bara talar samma språk? Vi behöver ett mer ideologiskt samtal, mer politik och mindre förvaltning. Mer debatt, mindre beslut bakom lyckta dörrar.

Det är ingen lätt period som väntar. Euro-området är nu officiellt i en recession, och på kommunal nivå förbereder sig man på minskade skatteintäkter och nya nedskärningar i statsandelarna. Regeringens strävan att minska budgetunderskottet och vända utvecklingen ifråga om statsskulden gör situationen svår för de kommunala beslutsfattarna.

Vi betalar fortfarande för det sätt som man sparade under 90-talet. Svåra beslut gör behovet av ett öppet politiskt samtal ännu viktigare. Sparkraven gör de politiska och ideologiska skiljelinjerna ännu mer aktuella. Förutom det tunga ekonomiska ansvar fullmäktigeledamöterna fått, har vi även ett ansvar för att återuppliva folks intresse
för politiken.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Valdag

Den rödgröna vänstern behövs såväl i Finland som i Åbo för att lösa åtminstone två stora samhälleliga problem.

Det första är de ökande klyftorna mellan människor.

Sedan depressionen under 90-talet har klasskillnaderna ökat. Inkomst- och hälsoklyftorna har vuxit samtidigt som nivån på socialskyddet inte höjts. I vardagen syns detta speciellt i hur de tjänster som är avsedda för låginkomsttagare har blivit allt sämre och i fråga om hälsovården hur medel- och höginkomsttagare övergått till att använda med skattemedel subventionerade privata tjänster samtidigt som den offentliga hälsovården blir allt sämre.

Som kommuninvånare har vi enligt grundlagen rätt till den service som kommunen ska ordna. Ett problem som fått fortgå för länge i Åbo är den ständiga underbudgeteringen av social- och hälsovårdstjänsterna. Detta syns även i outsourcing och privatisering av offentliga tjänster, genom vilket ansvaret för tjänsteproduktionen flyttas över till börsföretag, fastän det inte finns någon vetenskaplig grund för påståendet om att en privat tjänst skulle vara mer förmånlig eller kvalitativ än en offentlig. Tvärtom, allt fler kommuner har återtagit produktionen av vissa tjänster efter att man märkt att priserna skenat iväg eller att kvaliteten blivit lidande. Att satsa tillräckligt på bra grundläggande service betalar sig tillbaka väldigt snabbt.

Det andra stora problemet är klimatförändringen.

Bland de viktigaste frågorna under nästa fullmäktigeperiod är förbättrandet av kollektivtrafiken och lättrafiklederna, torgparkeringens framtid, produktionen av tjänster som offentliga eller privata och basservicen. Vi måste planera vårt samhälle så att det är hållbart för miljön och klimatet. Samtidigt kan man förbättra sysselsättningen och befrämja jämlikheten. Genom att satsa på energieffektivitet, en fungerande kollektivtrafik, förnybar energi och en tät stadsstruktur är det möjligt att både spara pengar och minska på klimatutsläppen.

Det lönar sig att rösta på vänstern, om du vill att tjänster produceras i offentlig regi, att arbetstagarnas rättigheter respekteras och att det görs satsningar på utbildning och social- och hälsovård. Vänstern vill ha mer kommunalt ägda hyresbostäder, snabbspårvägen, ett slopande av planerna på en torgparkering, förnyelsebar energi och stöd till ett mångsidigt kulturfält. Vänstern håller fast vid alla människors jämlika rättigheter till en god hälsovård, närbibliotek, kulturupplevelser, kollektivtrafik och hjälp då när man behöver.

För att uppnå dessa målsättningar behövs det dock många rödgröna fullmäktigeledamöter, av vilka jag hoppas få vara en. Det lönar sig att skriva nummer 290 på lappen om du vill ha en flitig, sakkunnig och pricipfast ung stadsfullmäktigeledamot, som garanterat inte är eller kommer att vara medlem i ett enda bäste broder-sällskap.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Planering för framtiden

I en av valmaskinerna frågar man vad kandidaterna anser om huruvida det ska planläggas för 10 000 nya invånare på öarna Satava och Kakskerta. Frågan är i sig intressant, i och med att Högsta förvaltningsdomstolen denna sommar uttryckligen förklarat en detaljplan som möjliggjort detta olaglig. Orsaken är att detaljplanen stod i strid med den landskapsplan som är i kraft, enligt vilken byggandet ska koncentreras till att förena kommuncentra i Åbo, St Karins, Reso, Nådendal och Pikis. Att kraftigt öka invånarantalet på öarna som är långt ifrån centrum var inte förenligt med denna målsättning. Kandidaternas svar berättar mycket om deras syn på hur staden ska utvecklas.

Att utveckla Åbo till en attraktiv stad för människor i alla åldrar är en målsättning som
förenar alla partier. Men samtidigt bör man planlägga och bygga så att man befrämjar
såväl socialpolitiska som klimatpolitiska målsättningar. I Åbo innebär detta att man
planerar nya bostadsområden så att man tar i beaktande hur kollektivtrafiken  och övrig infrastruktur är ordnad, ser till att kommunala hyresbostäder finns på olika håll i
staden och i centrum, satsar på att bygga tätt och energieffektivt samt tar i beaktande
de möjligheter som snabbspårvägen för med sig. Enligt den utredning som Åbo stad gjort angående snabbspårvägen, utnyttjar man de  möjligheter den erbjuder bäst om den tas i beaktande i stadsplaneringen senast sex år i förtid. Såväl bosättning som service bör planeras längs med spårvägsrutterna. Snabbspårvägen innebär en möjlighet att förbättra förbindelserna inom hela regionen, så att människor lätt och miljövänligt kan röra sig från hem till arbete och tillbaka.

Istället för detaljplaner som i rätten förklaras olagliga, bör man planera Åbo så att de
utmaningar klimatförändringen för med sig tas i beaktande. Såväl miljön som människan  tjänar på energisnålt boende och fungerande kollektivtrafik.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Privatisering av tjänster dyrt för kommunen

Insändare i Åbo Underrättelser 17.10.2012

På nationell nivå har valet främst handlat om kommun- och social- och
hälsovårdsreformerna. Dessa har långtgående följder för hur den kommunala basservicen ordnas i framtiden. Partiledare från höger till vänster har förklarat att målet är att trygga offentligt producerade tjänster för alla.  Trots detta flaggar många kandidater fortsättningsvis för privatiseringar som ett sätt att ”effektivera” tjänsteproduktionen.

Myten om den privata tjänstens lägre pris lever. Enligt en förfrågan som JHL gjort bland kandidater och fullmäktigeledamöter, tror över hälften att andelen outsourcade tjänster kommer att öka och en fjärdedel att den privata serviceproduktionens andel kommer att bibehållas på nuvarande nivå.

Samtidigt svarar nästan hälften att de anser att kvaliteten försämras då tjänster
privatiseras. Enligt forskare vid Fpa anser kommunala överläkare att privatisering inte
inneburit inbesparingar, utan en tredjedel anser att kostnaderna ökat betydligt. I Åbo
bestod ca 19 miljoner av den budgetöverskridning på 24 miljoner som basservicenämnden i höst uppskattade sig göra av ökade kostnader för köptjänster. Staden kunde med andra ord inte förutse prisutvecklingen.

Enligt Keva har man i 20% av kommunerna återtagit redan privatiserad serviceproduktion och liknande planer finns i ytterligare 30%. Orsakerna är att priserna stigit okontrollerbart, eller att kvaliteten på tjänsterna försämrats. Det finns därmed väldigt lite belägg för tanken om privata tjänster skulle vara billigare eller mer effektiva.

Fördelarna med service producerad i offentlig regi är många. Gemensamma skattemedel används för att trygga tjänster för alla, istället för att utgöra en del av en privat aktörs vinst. Beslutsfattare har möjlighet att trygga skäliga anställningsvillkor,
kontrollera hur offentliga medel används och se till att servicen finns nära.

Konkret är det fråga om hur vi tas hand om när vi är unga, gamla eller sjuka, om
åldringsvård, barndagvård, tandläkarvård, hälsostationer och hemtjänst. Dessa är tjänster som pengarna måste räcka till, och som måste fungera väl. Därför är det viktigt att tala om hur de produceras.

Li Andersson
Medlem i kulturnämnden
Kommunalvalskandidat Vf.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ingen kan vara utanför ett samhälle

 I tv-programmet ”Seportaget: Efter 3 vintrar kommer våren” sitter ett tjejgäng och pratar om den krishjälp som erbjöds åt dem efter att tre ungdomar de var bekanta med under ett år begick självmord i Pargas. Dom skulle följa upp det med träffar två gånger i månaden under en lång tid, säger en av de flickor som intervjuas. Men det blev inga fler träffar. Inget hände sen bara.

Under de senaste åren har det talats mycket om ungas utanförskap. Men vad är det man egentligen diskuterar? Ungas illamående är ett allvarligt samhälleligt problem med många dimensioner. Trots det kretsar debatten kring ett utanförskap som ingen kan definiera.

Det finska begreppet för utanförskap är ”syrjäytynyt”. Att vara ”syrjässä” på finska är att vara i skymundan, avsides. Ordet betyder även att det är ett tillstånd som man själv åstadkommit. Det för tankarna till någon som själv dragit sig avsides. Som om det var frågan om ett personligt val.

Enligt en rapport från Näringslivets delegation fanns det år 2010 sammanlagt cirka 51 300 unga som är utanför. De utgör 5 % av hela åldersgruppen. Näringslivets delegation definierar utanförskap som 15-29 år gamla personer som inte har någon annan utbildning än grundskola, och som är arbetslösa och utan studieplats. Av dessa 51 300 är 32 500 sådana som inte heller har anmält sig som arbetslösa arbetssökande.

Vad betyder detta? Endast att dessa unga inte jobbar och inte studerar. Att politikerna inte vet vad de gör. De flesta lever antagligen på utkomststöd, med hjälp av sina släktingar eller genom att arbeta svart. Men det säger inget om hur dessa unga ser på sin egen livssituation. Man vet inte hur deras vardag ser ut, om de har ekonomiska svårigheter, man vet inte ens om de alls är missnöjda eller behöver hjälp.  För det andra säger det heller inget om hur de många unga som arbetar eller studerar mår. Allt fler arbetstagare tvingas i Finland att lyfta utkomststöd vid sidan om sina förvärvsinkomster för att lönen inte räcker till. Psykiska problem blir allt vanligare bland studerande. Varje dag förtidspensioneras fem unga på grund av mental ohälsa. Detta illamående borde vara en del av diskussionen om utanförskap.

När ingen definierat problemet blir det svårt att åtgärda det. Ett misslyckat försök var president Sauli Niinistös arbetsgrupp och kampanjen ”Ihan tavallisia asioita”. Niinistös analys av utanförskap gick ut på att det handlar om att familjer spenderar för lite tid tillsammans och att många därför lever utan ordentliga vardagsrutiner. Kampanjen rekommenderade bullbak, läggdagstider, kakaodrickande och att föräldrarna låter bli att ha möten om kvällarna.

Niinistös kampanj fick så mycket kritik att man senare gick ut och förklarade att den inte alls var riktade till utslagna unga, utan till familjer där barnen inte ännu var utslagna.

Kritiken leder förhoppningsvis till en mer nyanserad debatt. Själv talar jag hellre om ungas illamående, eller om klassamhället. Det finns det nämligen en hel del fakta om.

Enligt forskning som gjorts om unga som varit barn under depressionen på 90-talet har var fjärde idag gjort sig skyldig till brott eller förbrytelser, var femte har fått hjälp för psykiska problem och var sjätte har ingen utbildning efter grundskolan. Enligt en utredning från Institutet för hälsa och välfärd syns de nedskärningar som gjordes i skolhälsovården och rådgivningsverksamheten under depressionen konkret i ökade kostnader för psykiatrisk vård och barnskydd.

Din socioekonomiska ställning går allt tydligare i arv.  Av unga vars föräldrar har levt på utkomststöd i över fem år får 70 procent själva utkomststöd som äldre. Ju längre föräldrarna levt på utkomststöd, desto mer ökar sannolikheten för att deras barn använder sig av psykiatriska tjänster, äter medicin för mental ohälsa, gör sig skyldiga till brott eller blir omhändertagna. 70 procent av högskolstuderandena i Finland har föräldrar med högskoleutbildning. Genomsnittet i OECD-länderna är bara 50 procent.  I Finland har omhändertagande av barn ökat, liksom även behovet av psykiatrisk vård.

Nivån på de offentliga välfärdstjänsterna påverkar ungas välmående. Att bli erbjuden en studie- eller arbetsplats är ett viktigt sätt att hjälpa, men det hjälper inte ifall du lider av en depression, har ett alkohol- eller drogmissbruk eller andra problem som du inte fått hjälp för i tid.

Det som man egentligen borde tala om i fråga om ”utanförskap” är hur man ska motverka att illamående och fattigdom går i arv. Det räcker inte med kakao, det behövs bland annat små undervisningsgrupper, tillräckligt med stödpersonal, tillräckliga psykiatriska tjänster, ungdomsgårdar, studiehandledning, uppsökande ungdomsverksamhet och kortare väntetider. Det behövs kort sagt politik som strävar efter att utjämna skillnader och på riktigt trygga alla jämlika möjligheter.

Det finns inga unga som är utanför samhället. Det finns bara sådana som är längst ner i hierarkin.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Angående indragningen av professuren i ryska vid Åbo Akademi

Då jag läste om planerna på att dra in professuren i ryska till följd av sparkraven inom den humanistiska fakulteten på ÅA blev jag först så arg att jag kokade. Det känns som att högskolepolitiken idag allt mer är en kamp för att försvara universitetens ursprungliga uppgift, alternativt de studerandes rätt till en utkomst som åtminstone på några orter räcker till att leva på. Universitetslagen från år 2009 var bara en i ett led av reformer som stöder utvecklingen mot ett universitet styrt och förvaltat enligt företagsmodell.

Jag hoppas att ÅA:s undervisning i ryska, ett ämne vars popularitet inte kommer att minska, inte blir ett offer sparkrav och resultatkrav. Ryskan är ett litet ämne som måhända inte utexaminerar så många magistrar, men som däremot har engagerade och motiverande studerande och bra lärare.

Nedan min insändare om frågan.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 28 september 2012:

Planen på indragning av professuren i ryska en skandal

Då den nya universitetslagen diskuterades år 2009 var det många som yttrade sina farhågor om att den nya förvaltningsmodellen kommer att leda till att resultatkraven skärps och att universitets roll som institution för oberoende forskning och bildning hotas. De kraftiga sparkrav som riktas mot bland annat den humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi ger kritikerna rätt. Med motiveringen att för få magistrar och doktorander utexamineras vid ämnet (ÅU 26.9) är man nu beredd att slopa den enda svenskspråkiga professuren i ryska i hela landet.

Att lära sig ett språk bygger på långsiktiga studier där man hela tiden lär sig nytt. Det
är stor skillnad mellan att avlägga en kandidat- och en magistersexamen i ett främmande
språk. På Åbo Akademi har även många studerande med enspråkigt svensk bakgrund studerat ryska som huvudämne, för vilket stort tack ska ges till engagerade lärare och före detta lärare i skolor på bland annat Kimitoön och i Åbo. Övergången till att avlägga en magistersexamen i ett finskspråkigt universitet kan därmed vara betydligt svårare än man tycks tro. Behovet av  personer med kunskaper i ryska ökar hela tiden, i takt med att handeln mellan länderna  växer och integrationen ökar. Intresset för det ryska språket kommer inte att minska.  Utöver detta är ryskan ett världsspråk av rang, och dessutom ett språk och en kultur med  en otroligt rik och för Finland enormt viktig historia.

På samma universitet där man så ofta talar sig varm för Åbo Akademis speciella uppdrag som svenskspråkigt universitet och viktiga uppgift att erbjuda ett brett utbildningsutbud
på svenska, planerar man nu att med hänvisning till inbesparingar dra in den enda professuren på svenska i det ryska språket. Det är ofattbart. Detta är ännu en i raden av åtgärder riktade mot den humanistiska fakulteten där såväl personal som studerande aktiverar sig och försvarar universitets ursprungliga uppgift. Detta är förhoppningsvis ännu en kamp där idén om ett bildnings- och kunskapsuniversitet segrar över sparkrav och  bonussystem.

Li Andersson
Studerande, med ryska språket och kulturen som biämne.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar