Privatisering av tjänster dyrt för kommunen

Insändare i Åbo Underrättelser 17.10.2012

På nationell nivå har valet främst handlat om kommun- och social- och
hälsovårdsreformerna. Dessa har långtgående följder för hur den kommunala basservicen ordnas i framtiden. Partiledare från höger till vänster har förklarat att målet är att trygga offentligt producerade tjänster för alla.  Trots detta flaggar många kandidater fortsättningsvis för privatiseringar som ett sätt att ”effektivera” tjänsteproduktionen.

Myten om den privata tjänstens lägre pris lever. Enligt en förfrågan som JHL gjort bland kandidater och fullmäktigeledamöter, tror över hälften att andelen outsourcade tjänster kommer att öka och en fjärdedel att den privata serviceproduktionens andel kommer att bibehållas på nuvarande nivå.

Samtidigt svarar nästan hälften att de anser att kvaliteten försämras då tjänster
privatiseras. Enligt forskare vid Fpa anser kommunala överläkare att privatisering inte
inneburit inbesparingar, utan en tredjedel anser att kostnaderna ökat betydligt. I Åbo
bestod ca 19 miljoner av den budgetöverskridning på 24 miljoner som basservicenämnden i höst uppskattade sig göra av ökade kostnader för köptjänster. Staden kunde med andra ord inte förutse prisutvecklingen.

Enligt Keva har man i 20% av kommunerna återtagit redan privatiserad serviceproduktion och liknande planer finns i ytterligare 30%. Orsakerna är att priserna stigit okontrollerbart, eller att kvaliteten på tjänsterna försämrats. Det finns därmed väldigt lite belägg för tanken om privata tjänster skulle vara billigare eller mer effektiva.

Fördelarna med service producerad i offentlig regi är många. Gemensamma skattemedel används för att trygga tjänster för alla, istället för att utgöra en del av en privat aktörs vinst. Beslutsfattare har möjlighet att trygga skäliga anställningsvillkor,
kontrollera hur offentliga medel används och se till att servicen finns nära.

Konkret är det fråga om hur vi tas hand om när vi är unga, gamla eller sjuka, om
åldringsvård, barndagvård, tandläkarvård, hälsostationer och hemtjänst. Dessa är tjänster som pengarna måste räcka till, och som måste fungera väl. Därför är det viktigt att tala om hur de produceras.

Li Andersson
Medlem i kulturnämnden
Kommunalvalskandidat Vf.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ingen kan vara utanför ett samhälle

 I tv-programmet ”Seportaget: Efter 3 vintrar kommer våren” sitter ett tjejgäng och pratar om den krishjälp som erbjöds åt dem efter att tre ungdomar de var bekanta med under ett år begick självmord i Pargas. Dom skulle följa upp det med träffar två gånger i månaden under en lång tid, säger en av de flickor som intervjuas. Men det blev inga fler träffar. Inget hände sen bara.

Under de senaste åren har det talats mycket om ungas utanförskap. Men vad är det man egentligen diskuterar? Ungas illamående är ett allvarligt samhälleligt problem med många dimensioner. Trots det kretsar debatten kring ett utanförskap som ingen kan definiera.

Det finska begreppet för utanförskap är ”syrjäytynyt”. Att vara ”syrjässä” på finska är att vara i skymundan, avsides. Ordet betyder även att det är ett tillstånd som man själv åstadkommit. Det för tankarna till någon som själv dragit sig avsides. Som om det var frågan om ett personligt val.

Enligt en rapport från Näringslivets delegation fanns det år 2010 sammanlagt cirka 51 300 unga som är utanför. De utgör 5 % av hela åldersgruppen. Näringslivets delegation definierar utanförskap som 15-29 år gamla personer som inte har någon annan utbildning än grundskola, och som är arbetslösa och utan studieplats. Av dessa 51 300 är 32 500 sådana som inte heller har anmält sig som arbetslösa arbetssökande.

Vad betyder detta? Endast att dessa unga inte jobbar och inte studerar. Att politikerna inte vet vad de gör. De flesta lever antagligen på utkomststöd, med hjälp av sina släktingar eller genom att arbeta svart. Men det säger inget om hur dessa unga ser på sin egen livssituation. Man vet inte hur deras vardag ser ut, om de har ekonomiska svårigheter, man vet inte ens om de alls är missnöjda eller behöver hjälp.  För det andra säger det heller inget om hur de många unga som arbetar eller studerar mår. Allt fler arbetstagare tvingas i Finland att lyfta utkomststöd vid sidan om sina förvärvsinkomster för att lönen inte räcker till. Psykiska problem blir allt vanligare bland studerande. Varje dag förtidspensioneras fem unga på grund av mental ohälsa. Detta illamående borde vara en del av diskussionen om utanförskap.

När ingen definierat problemet blir det svårt att åtgärda det. Ett misslyckat försök var president Sauli Niinistös arbetsgrupp och kampanjen ”Ihan tavallisia asioita”. Niinistös analys av utanförskap gick ut på att det handlar om att familjer spenderar för lite tid tillsammans och att många därför lever utan ordentliga vardagsrutiner. Kampanjen rekommenderade bullbak, läggdagstider, kakaodrickande och att föräldrarna låter bli att ha möten om kvällarna.

Niinistös kampanj fick så mycket kritik att man senare gick ut och förklarade att den inte alls var riktade till utslagna unga, utan till familjer där barnen inte ännu var utslagna.

Kritiken leder förhoppningsvis till en mer nyanserad debatt. Själv talar jag hellre om ungas illamående, eller om klassamhället. Det finns det nämligen en hel del fakta om.

Enligt forskning som gjorts om unga som varit barn under depressionen på 90-talet har var fjärde idag gjort sig skyldig till brott eller förbrytelser, var femte har fått hjälp för psykiska problem och var sjätte har ingen utbildning efter grundskolan. Enligt en utredning från Institutet för hälsa och välfärd syns de nedskärningar som gjordes i skolhälsovården och rådgivningsverksamheten under depressionen konkret i ökade kostnader för psykiatrisk vård och barnskydd.

Din socioekonomiska ställning går allt tydligare i arv.  Av unga vars föräldrar har levt på utkomststöd i över fem år får 70 procent själva utkomststöd som äldre. Ju längre föräldrarna levt på utkomststöd, desto mer ökar sannolikheten för att deras barn använder sig av psykiatriska tjänster, äter medicin för mental ohälsa, gör sig skyldiga till brott eller blir omhändertagna. 70 procent av högskolstuderandena i Finland har föräldrar med högskoleutbildning. Genomsnittet i OECD-länderna är bara 50 procent.  I Finland har omhändertagande av barn ökat, liksom även behovet av psykiatrisk vård.

Nivån på de offentliga välfärdstjänsterna påverkar ungas välmående. Att bli erbjuden en studie- eller arbetsplats är ett viktigt sätt att hjälpa, men det hjälper inte ifall du lider av en depression, har ett alkohol- eller drogmissbruk eller andra problem som du inte fått hjälp för i tid.

Det som man egentligen borde tala om i fråga om ”utanförskap” är hur man ska motverka att illamående och fattigdom går i arv. Det räcker inte med kakao, det behövs bland annat små undervisningsgrupper, tillräckligt med stödpersonal, tillräckliga psykiatriska tjänster, ungdomsgårdar, studiehandledning, uppsökande ungdomsverksamhet och kortare väntetider. Det behövs kort sagt politik som strävar efter att utjämna skillnader och på riktigt trygga alla jämlika möjligheter.

Det finns inga unga som är utanför samhället. Det finns bara sådana som är längst ner i hierarkin.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Angående indragningen av professuren i ryska vid Åbo Akademi

Då jag läste om planerna på att dra in professuren i ryska till följd av sparkraven inom den humanistiska fakulteten på ÅA blev jag först så arg att jag kokade. Det känns som att högskolepolitiken idag allt mer är en kamp för att försvara universitetens ursprungliga uppgift, alternativt de studerandes rätt till en utkomst som åtminstone på några orter räcker till att leva på. Universitetslagen från år 2009 var bara en i ett led av reformer som stöder utvecklingen mot ett universitet styrt och förvaltat enligt företagsmodell.

Jag hoppas att ÅA:s undervisning i ryska, ett ämne vars popularitet inte kommer att minska, inte blir ett offer sparkrav och resultatkrav. Ryskan är ett litet ämne som måhända inte utexaminerar så många magistrar, men som däremot har engagerade och motiverande studerande och bra lärare.

Nedan min insändare om frågan.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 28 september 2012:

Planen på indragning av professuren i ryska en skandal

Då den nya universitetslagen diskuterades år 2009 var det många som yttrade sina farhågor om att den nya förvaltningsmodellen kommer att leda till att resultatkraven skärps och att universitets roll som institution för oberoende forskning och bildning hotas. De kraftiga sparkrav som riktas mot bland annat den humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi ger kritikerna rätt. Med motiveringen att för få magistrar och doktorander utexamineras vid ämnet (ÅU 26.9) är man nu beredd att slopa den enda svenskspråkiga professuren i ryska i hela landet.

Att lära sig ett språk bygger på långsiktiga studier där man hela tiden lär sig nytt. Det
är stor skillnad mellan att avlägga en kandidat- och en magistersexamen i ett främmande
språk. På Åbo Akademi har även många studerande med enspråkigt svensk bakgrund studerat ryska som huvudämne, för vilket stort tack ska ges till engagerade lärare och före detta lärare i skolor på bland annat Kimitoön och i Åbo. Övergången till att avlägga en magistersexamen i ett finskspråkigt universitet kan därmed vara betydligt svårare än man tycks tro. Behovet av  personer med kunskaper i ryska ökar hela tiden, i takt med att handeln mellan länderna  växer och integrationen ökar. Intresset för det ryska språket kommer inte att minska.  Utöver detta är ryskan ett världsspråk av rang, och dessutom ett språk och en kultur med  en otroligt rik och för Finland enormt viktig historia.

På samma universitet där man så ofta talar sig varm för Åbo Akademis speciella uppdrag som svenskspråkigt universitet och viktiga uppgift att erbjuda ett brett utbildningsutbud
på svenska, planerar man nu att med hänvisning till inbesparingar dra in den enda professuren på svenska i det ryska språket. Det är ofattbart. Detta är ännu en i raden av åtgärder riktade mot den humanistiska fakulteten där såväl personal som studerande aktiverar sig och försvarar universitets ursprungliga uppgift. Detta är förhoppningsvis ännu en kamp där idén om ett bildnings- och kunskapsuniversitet segrar över sparkrav och  bonussystem.

Li Andersson
Studerande, med ryska språket och kulturen som biämne.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kontra Counterjihad

Kolumn publicerad i Nytid

Polispådraget känns ganska stort. Jag står bland cirka 500 demonstranter, vi är utrustade med vuvuzelor, banderoller och visselpipor. 50 meter bort syns ett podium och cirka 70 personer. Den engelska flaggan vajar från en stång.  Bredvid podiet står en man som håller upp den norska flaggan. Mellan oss och gruppen kring podiet står en rad av poliser i kravallutrustning, bilar, polishundar och -hästar.

Jag är på plats för att protestera mot det budskap som gruppen kring podiet är på plats för att framföra. De har kommit till Stockholm för Counterjihadrörelsens internationella konferens. På plats finns representanter för bland annat English Defence League, Swedish Defence League, Norwegian Defence League och Finnish Defence League. Jag är också på plats för en konferens. Imorgon ordnas seminariet Mellan populism och fascism – extremhögerns nya strategier.

Breiviks terrordåd och politiska manifest innebar oönskad publicitet för counterjihadrörelsen. Sedan mitten av 2000-talets har rörelsen,  bestående av ett löst nätverk av europeiska och amerikanska antimuslimska bloggar, utvecklats och vuxit. EDL är den första större gaturörelsen med samma agenda, och har under det senaste året satsat på att skapa och stärka systeroganisationer i andra länder. Ett minst lika vikigt mål är att synas och höras i media. Rörelsens rykte är i behov av en ansiktslyftning.

Men är Sverige färdigt för EDL? På plats på manifestationen finns några tiotal svenska counterjihadister. Sverige, en av de främsta exportörerna av vikt makt-musik, har en relativt stark tradition av nynazistisk extremhöger. De har inte dykt upp på islamofobernas manifestation, där en av flaggorna som vajar är Israels. Counterjihadisterna skanderar sitt motstånd mot nazister och sitt försvar för sexuella minoriteter. Mimosa DeDannan från Finland talar om sig själv som kvinna och mamma, och om hur den nordiska jämställdheten hotas av islam och sharialagstiftning.

Den islamofoba extremhögern har inga hakkors och talar inte om ras. Man ser inget heilande och inga rakade skallar. Istället talar de om hbt-rättigheter, jämställdhet, mänskliga rättigheter och tolerans. Rasen och folket har ersatts av den västerländska kulturen. Den enhet som ska försvaras från ett yttre hot är den liberala västerländska demokratin, inklusive de kristliga värderingar den bygger på. Hotet utgörs av islam, som presenteras som en förtryckande, aggressiv och framförallt främmande kultur, en motsats till det civiliserade väst.

Jag står och blåser i min vuvuzela för att skapa oljud. Samtidigt håller jag ett öga på min omgivning. Fastän det är viktigt att förstå de olika strömningarna inom extremhögern är motsättningen inte nödvändigtvis så stark som man kunde tro. Under counterjihadrörelsens demonstration i Århus i mars fanns kända nynazister med bland organisatörerna från Danish Defence League. I mitten av 2000-talet innehöll Jussi Halla-ahos texter frekventa referenser till vetenskaplig rasism.

Efter demonstrationen är många motdemonstranter nöjda. Counterjihadisternas manifestation blev liten och isolerad. Genom att analysera och protestera mot islamofobernas budskap kan man visa att deras ”agenda för demokrati” i själva verket är det motsatta, och att epitetet extremhöger är berättigat. Ändå kan jag inte låta bli att vara irriterad över den mängd journalister som är på plats för att sprida deras budskap, och som samtidigt reducerade motdemonstrationen till bilder av unga människor som blir hårdhänt bortburna av polisen.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Intervjuad i Hufvudstadsbladet

Blev intervjuad i Hufvudstadsbladet om min syn på mig själv som politiker och om vänstern.  Det är alltid så mycket man säger som inte ryms med i den färdiga artikeln. Pratade länge om grundinkomst som ett konkret förslag runt vilket vänstern kan förnya sin syn på fördelning av inkomster och resurser, och om mitt förhållande till Åbo och kommunalpolitik.

Kommentarsfältet ser ut som det brukar på HBL:s webbsida. En intressant observation som jag gjort efter en del empiriska studier är att en stor del av de som ”för diskussion” på HBL:s webb är från Sverige. Speciellt de med en islamofob och antifeministisk agenda länkar till sajter som Flashback och Avpixlat, använder exempel från orter i Sverige och  hänvisar till Sverigedemokraterna. Själv drar jag slutsatsen att de som koordinerar nätaktörernas ”spam and destroy” i Sverige, på samma sätt som Hommaforum i Finland, inkluderat HBL på sin lista över tidningar och forum att hålla koll på. Ännu ett exempel på hur ett fåtal personer kan skapa en bild av en ”allmän opinion”.  Därför blir jag något chockerad varje gång jag ser en nyhet om vad ”folket” tycker, baserad uttryckligen på vad som väckt debatt på tidningars kommentarsspalter. Man kunde ju anse att journalister på till exempel Rundradion borde vara bättre på att förstå hur sociala medier fungerar.

Och för de kommentatorer som helt tydligt undrar: jag har inte gjort 2 veckors samhällstjänst för åldringar och utstötta. Jag har istället använt största delen av min tid åt att arbeta politiskt i sex år för att förbättra deras situation. Arbetat har jag också hunnit med, bland annat som generalsekreterare, praktikant, organisationssekreterare, diskare, servitris, hotellreceptionist, översättare, ”feissare”, kassa och fruktsorterare. Jag sitter inte med i regeringen, det gör Vänsterförbundet. Jag röstade mot Vänsterförbundets regeringssamverkan som medlem av partifullmäktige och har sedan dess arbetat för att Vänsterförbundet ska göra så bra politik som möjligt i regeringen. Jag är inte släkt med Claes Andersson, inte heller med Jan-Otto Andersson.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ett totalförbud av sexköp är ingen bra idé

En av de få frågor förutom eurokrisen som fått igång politisk debatt denna kalla sommar är en eventuell förnyelse av Finlands sexköpslag. Minister Anna-Maja Henriksson gick ut med att hon eventuellt kommer ge ett förslag på ett totalförbud av sexköp, enligt den modell man har i Sverige . För tillfället kriminaliserar den finländska sexköpslagen endast köp då det är frågan om minderåriga eller offer för trafficking eller koppling. Även då måste man kunna påvisa att köparen vetat att den gjort sig skyldig till ett brott av lagen, det vill säga att personen som köper vetat om att säljaren i fråga var minderårig eller offer för trafficking eller koppling.

Huruvida Henriksson verkligen kommer att kunna gå vidare med förslaget är oklart, eftersom det delar regeringen. Samlingspartiet och Kristdemokraterna är för ett totalförbud medan De Gröna och Vänsterförbundet är emot. Det är intressant att denna debatt i Finland skiljer sig så mycket från den i Sverige. I Sverige har vänstern i stort sett försvarat den svenska sexköpslagen sedan den instiftades 1999, medan högern motsatte sig kriminaliseringen. Synen på hur lyckad lagen varit skiljer sig också.

Då jag på Facebook kommenterade Henrikssons förslag genom att säga att jag inte stöder ett totalförbud fylldes mitt kommentarsfält av människor som höll med, och som skrev att en vuxen människa själv ska få välja vad den gör.

En sådan argumentation lämnar väldigt mycket att önska. Frågan om hur sexhandel, som trots allt baserar sig på att kvinnor frivilligt eller ofrivilligt säljer sin egen kropp som en produkt på en marknad, ska regleras och vad man kan göra åt det enormt stora människorättsproblem som människohandeln utgör, kan inte reduceras till att bara gälla ”vuxna och självständiga individer”. Det finns väldigt många olika sexarbetare. Vissa uppfyller visserligen kriterierna för en självsysselsättande företagare som valt det som ett sätt att skaffa pengar, medan mycket av businessen fortfarande går ut på att personer i en mycket osäker position utnyttjas på ett vidrigt sätt. Problemet med ett totalförbud som jag ser det, är att det uttryckligen försvårar redan utsatta personers situation. I Sverige finns det inga egentliga belägg för att handeln skulle ha minskat efter införandet av förbudet. Enligt de undersökningar som gjorts har lagen lett till att den allmänna opinionen i Sverige blivit mer negativ i fråga om prostitution, men mängden köpare kan ha förblivit densamma. Det finns därför bra skäl att anta att en kriminalisering inte minskar sexhandel eller människohandel, utan att handeln istället försvinner ”under jord” efter att den kriminaliserats. Detta leder till att de som utnyttjats mest är i en ännu osäkrare position än tidigare.

Riksdagsledamot Anna Kontula (Vf.), som forskat i sexarbetares situation I Finland, har skrivit ett bra inlägg på sin blogg om i vilken riktning man politiskt borde gå för att kunna åtgärda de dåliga sidorna av sexhandeln. Kriminalisering och förbud är en dålig metod att lösa problem, som istället borde åtgärdas med en progressiv utbildnings- och socialpolitik, skriver hon bland annat. Kontula betonar även att risken för att bli utnyttjad av tredje part minskar då sexarbetare organiserar sig och bildar egna kooperativ.

Det finns däremot vissa aspekter av den nuvarande sexköpslagen som borde förnyas. Köp av sex av minderårig eller av någon som fallit offer för trafficking eller koppling borde vara kriminaliserat per se, oberoende om köparen vetat om det eller ej. Då skulle bevisbördan alltid stanna hos köparen, som alltså måste försäkra sig om att personen som denna köper sex av verkligen säljer av egen fri vilja. Den nuvarande lagstiftningen gör det alldeles för enkelt för köparen att säga att den inte kunde ha haft någon aning. Ett annat missförhållande är att misstanke om försäljning av sex i Finland utgör en grund för utvisning. I princip kan detta leda till att personer som fallit offer för trafficking kan utvisas på grund av att de sålt sex. Den strikta migrationspolitik som bedrivs i Europa är en av orsakerna till att människohandeln lever och mår bra. Då folk inte har möjlighet att på laglig väg ta sig utomlands för att söka ett lagligt arbete att tjäna pengar på, gör det dem beroende av mellanhänder som lätt kan utnyttja deras skyddslösa position. Om lagstiftningen dessutom gör det möjligt för myndigheterna att sända tillbaka personer som sålt sex, leder det naturligtvis till att många inte söker den hjälp dom har rätt till.  I Finland är det även vanligt att speciellt utländska offer för trafficking och sexuellt utnyttjande inte identifieras som det, vilket ytterligare försvårar situationen för många.

Det här blogginlägget får samtidigt bli en början till ett litet projekt med veckovisa uppdateringar som jag nu inleder. Tanken är att inte låta inläggen flöda iväg över en sida, men samtidigt låta dem komma varje vecka. Får se hur det ska gå.

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Skitarbete

Kolumn i Ny Tid

En av de mest respekterade samhälleliga institutionerna är lönearbetet. Att ifrågasätta lönearbetets ställning, betydelse eller behaglighet leder oftast till en omedelbar motreaktion, där man beskylls för att vilja leva på andras bekostnad och för att vilja nedmontera välfärdsstaten.

Då prekariataktivisten Eetu Virén i mitten av 2000-talet översatte termen McJob till “paskaduuni”, skitjobb, tog det hus i helvete i många finländska medier. “Allt arbete är värdefullt”, skanderade man från höger till vänster, och beskyllde den unga vänstern för moraliskt förfall och lättja.

Arbetets förändring är kanhända en av de största generationsfrågorna. Fortfarande strävar man efter att övertala oss unga att tro på fullsysselsättningssamhället, på att det finns ett jobb för alla efter sex år av studiestöd och -lån, att vi också ska hitta en yrkesidentitet, en arbetsgemenskap att gå till varje morgon.

Ett skitjobb är inte ett visst yrke. Det är ett beroendeförhållande. Ett arbete kan ha skitvillkor, skitlön eller vara skittungt. Lönearbete ser inte längre ut som det gjorde för 30 år sedan. Idag är det visstid, deltid, uthyrt eller projektbaserat. Traditionella yrkesidentiteter och uppdragsbeskrivningar ger vika för en generation mångsysslare, som är kreativa nätverkare och vana att byta såväl bransch som arbetsuppgifter inom en vecka.

Arbetstiden är inte längre 8-16 på en viss plats, utan flyter ut till att uppta våra tankar under kvällar och veckoslut. Vissa byter arbetsgemenskap och -plats flera gånger i veckan. Allt fler tvingas bli företagare. Enligt Statistikcentralen har självsysselsättande arbete ökat mest av alla typer av snuttjobb mellan år 2000 och 2010. Denna växande grupp människor befinner sig i en gråzon mellan företagande och lönearbete, själva ansvariga för inkomster och socialskydd.

En majoritet av anställningarna i Finland är visserligen fortfarande av den traditionella sorten. Men inte är lönearbetet så hävt då heller. Arbetsillamåendet har ökat stadigt under de senaste åren. Folk är stressade och mår dåligt, många känner att man inte har tid för sin familj, sina vänner eller sig själv. Allt för många upplever snarast att arbetslivet ger upphov till en känsla av ständig stress och att lönearbetet tränger sig in på allt fler livsområden.

I en finsk fabrik där man jobbat i treskifte, gick man in för förkortad arbetstid och fyraskiftesarbete. Produktiviteten ökade, de anställda mådde bättre och man hade möjlighet att anställa fler.

I Sverige har Vänsterpartiet kört hårt på kravet om sex timmars arbetsdag. Kombinerat med den finländska vänsterns tanke om grundinkomst får man ett förslag om en tryggad utkomst för såväl snuttjobbare som heltidsanställda, och samtidigt en möjlighet att korta ner på den individuella arbetstiden utan att inkomstnivån störtdyker. Då skulle fler få arbete, och alla kunde arbeta mindre.

Kanske kan ordet skitjobb öppna upp för en diskussion om vad arbete egentligen betyder för oss. Socialskyddet och arbetsmarknaden borde ordnas så att alla har rätt till en lite långsammare vardag och mera tid för sig själv.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer